Sådana här små torgstånd hittar man i varje stadsdel, kanske till och med i varje kvarter, i Prag innan strax innan julen:

Hemligheten i de blåa baljorna är naturligtvis karparna, julbordets huvudrätt.

I Tjeckien äter man en helt annan julmiddag än i Norden. Den gemensamma måltiden på julafton består av en soppa till förrätt (t.ex. lins- eller ärtsoppa) och panerad, stekt karp med potatissallad till huvudrätt. I motsats till de skandinaviska julborden som svämmar över av olika rätter låter det här rätt återhållsamt. Juldagen och annandagen följer sedan med kötträtter som kanin eller anka.

Om den tjeckiska julmaten har jag hört många olika åsikter, både av tjeckerna själva och av utlänningar. Petr brukar säga ”karp äter jag gärna på julafton, men sedan räcker det”. En (tjeckisk) kollega menade ”noone acctually likes it, but everybody eats it”. Och min svenska kollega uttryckte förvånat “panerad fisk – det äter man ju på en torsdag!”.

Jag för min del har smakat på den panerade karpen och var mest förvånad över att den ”heliga karpen” som jag hört så mycket om var en rätt vanlig, stekt fiskbit som inte egentligen smakade så värst mycket alls.

Tjeckien sörjer Václav Havel

Václav Havel, *5. 10. 1936 - …18.12.2011

Ett år i Prag

För ett år sedan såg det ut såhär hemma hos oss i Prag:

Det har gått ett år sedan vi flyttade från München till Prag. Tiden har gått så snabbt, vi började båda jobba i början av året och så har det rullat på. Det har varit vardag varvat med att leva in sig i och lära känna den nya hemstaden. Nu ser vi fram emot en lugn jultid och sedan igen ett nytt och händelserikt år här i Prag.

En sockerbagare här bor i staden...

Julbaket är undanstökat. Pepparkakorna blev mycket lyckade, millimetertunna och lagom knapriga. Och bara ett tio-tal blev lite mörka i kanterna (och sista plåten brände jag, glömde ställa in klockan, men den räknas inte för det var redan 3:e omgången av utkavling så de hade jag ändå övervägt att egentligen inte baka alls). Det är rätt kritiskt med dessa pepparkakor som skall vara väldigt tunna och gräddas max 4 minuter.Nu är burkarna packade med pepparkakor, en till mitt jobb, en till Petrs jobb och en till familjen i Trinec. Hoppas på att kollegerna gillar dem.
Lyckad blev också den ultimata kryddiga dadelkakan som jag bakade igår. Vi avnjöt den tillsammans med en fräsch lingonkvarg igår kväll som avslutning på vår julmiddag som bestod av couscous-sallad med gambas till förrätt och grisfilet, ugnsbakade potatisklyftor, grönsaker och rödvinssås till huvudrätt. Därtill ett gott argentiskt rödvin och sedan glögg (inhandlad på IKEA).

(Idag låter det här som en matblogg...)

Julförberedelser

Årets pepparkaksdeg är förberedd. Nu skall den stå kallt i ett par dagar innan det blir dags att baka ut pepparkakorna. Hoppas på lyckat resultat i år, det är alltid lite knepigt då man flyttar för då är det ny ugn som får sättas på prov i det kritiska pepparkaksbaket. Så får kollegerna smaka lite nästa vecka, en del åker med Petr till hans familj i Trinec och några knaprar vi väl på själva också.
Vi har för vana att fira jul på var sitt håll, med var sin familj. En del tycker att det är konstigt, vill man inte fira den här högtiden tillsammans? Jo, vi vill fira den tillsammans med våra familjer. Med dem som vi annars inte ser så ofta, som gläds över att vi kommer "hem" till just den här högtiden. Vi är ju tillsammans (nästan) varje dag under året och båda vill gärna njuta av de egna, gamla goda jultraditionerna, så vi har valt den här versionen. Vi hinner nog fira jul tillsammans många många gånger ännu.
Dessutom har vi tagit det som tradition att fira vår egen jul sista lördagen vi är hemma tillsammans innan julen. Vi har också redan för flera år sedan bestämt oss för att inte köpa några julklappar åt varandra, istället investerar vi i något större tillsammans. Ett år var det en soffa, ett år en kamera. Då har jag t.o.m. packat in detta (nåja, inte soffan då) i julklappspapper och lagt "under granen" och så har vi öppnat paketet tillsammans :-) Roligt och stämningsfullt också fast man redan vet vad innehållet är.
Så nu på lördag skall det bli något av en julmiddag, som brukar vara ganska långt från den traditionella julmaten, säkert med pepparkakor och glögg till efterrätt.

Pepparkaksdegen 2011

Glad tredje advent

Finaste julgranen

Om man inte har så mycket plats i sitt hem kan man ha en sådan här praktisk julgran:

Den här fina granen köpte vi för två år sedan i München. I år kom det upp några tomtar i den också, och en tomte, en bock och en gris under granen.
Idag har jag alltså fått upp lite julpynt. Det är ju faktiskt bara tre veckor till julafton. Glögg och pepparkakor finns också redan inhandlade för adventstiden och adventsljustaken hann jag precis få fram på kvällen på första advent, så första ljuset kunde tändas i tid.
Vackert är det med tända ljus under de mörka kvällarna.

Storm på norska västkusten

Sitter på hotellrummet i Ålesund på norska västkusten och lyssnar till stormen utanför. Huh, vädret har varit verkligen omväxlande här idag. Sol, kraftig vind, regn, svag vind, ösregn... På webbsidan storm.no (! ja, vad väntar man sig inte av vädret i det här landet...) står det att det för tillfället är "liten kuling fra vest" - låter betydligt häftigare där ute, undrar om man vågar sticka ut huvudet på stan för att få i sig lite mat ännu.
Tröstande var det här citatet... "Orkanen som tidligere ble varslet er nå moderert til full storm, men det kan være nok for de fleste" ... eller så inte.
Men imorgon på morgonen skall det vara "frisk vind fra vest" och startbanan på Ålesunds flygfält ligger i västlig riktning, så då får vi fin luft under vingarna och dessutom medvind ner mot Oslo.
Ålesund är en väldigt fin by (alltså stad) i jugend-stil, gårdagens middag bestod av utstökta fiskrätter och dagens program (möte med en kund) avslutade med att chefen för firman tog oss på en biltur runt byn och upp på ett berg med fantastisk utsikt över staden som ligger utspridd på flera öar.

På resande fot

Nu har det varit lite tyst här på bloggen igen. Det beror bland annat på en del stress på jobbet, men också på att jag var en sväng till Helsingfors förra veckoslutet. Egentligen beställde jag flygbiljetter för att göra Petr sällskap, han skulle på arbetsresa till H:fors och sedan stanna över veckoslutet, men mässan han skulle besöka blev inställd, så alltså också arbetsresan. Nåväl, jag hade ju redan införskaffat flygbiljetter, alltså satte jag mig på torsdag kväll på planet mot Helsingfors (med den där klassiska svängen över Köpenhamn) och tillbringade ett trevligt veckoslut med mina föräldrar, samt passade på att träffa en del vänner och dricka årets första glögg (fast det var nära att vi inte fick någon, så häftigt hade man tydligen partajat på restaurang Kolme Seppää på fredag kväll).
Söndag kväll styrde jag (ja, snarare flygkaptenen) tillbaka mot Prag (utan att hälsa på i Köpenhamn den här gången) men imorgon skall jag iväg igen. Nu är det Norge som kallar och arbetsresa med kundbesök. Upp till Ålesund på norska västkusten skall vi. Undrar hur mörkt det är där nu, och hur regnigt. Kanske man kan ta sig en liten rundtur i staden i alla fall, den lär skall vara vacker.

Vacker present

Så här fina (och goda) presenter fick jag av Petr som var på arbetsresa i Zürich:

Tur att förpackningarna är så fina, man vill inte öppna dem och sluka innehållet.
De får agera prydnad åtminstone en tid. :-)

På jobbet

Just nu har jag haft några rätt krävande arbetsveckor. Sådana dagar då man är alldeles slut, men vet att det hela fortsätter följande dag igen, har jag haft flera gånger. Ibland har jag bara haft lust att gå och lägga mig en stund mitt på dagen, sluta ögon och öron och strunta i alla jobbiga kunder, case och issues (ja, det heter inte problem hos oss...).
Sedan jag bytte arbetsuppgifter är arbetet ibland också ganska ensamt, vilket förstås är tugnt i sig. Visst är jag en del av ett större team och visst diskuterar vi mycket tillsammans och hjälper varandra, men eftersom jag ensam har hand om 6-7 större kunder så känns det ofta som om jag har ett litet solo-team för mig själv. Då jag jobbade i det finska teamet hade vi på 5-6 personer tillsammans hand om allting. Då bollade vi tankar, problem och lösningar mellan varandra hela tiden. Nu kämpar jag på med mina norska och svenska stor-distributörer, som kan vara nog så krävande ibland.
Men sen biter jag ihop, tänker att jag har kunskap och förmåga att klara det mesta på jobbet, och behöver jag stöd så får jag det. Och så löser sig det mesta till slut.
Och då man sedan har en nöjd kund, en nöjd säljare och dessutom får positiv respons på ett avslutat case från kollegerna i Sverige som jag är i kontakt med hela tiden, eller av de i Tyskland, som jag också periodvis pga kundernas önskemål samarbetar med, då känns det ändå ganska trevligt. Då tänker jag att jag kanske inte är så dålig på min grej i alla fall. Då försöker jag analysera hur caset gick till, hur jag jobbade och hur jag tillsammans med de andra löste det och så ser jag många goda saker som jag presterat och mycket som jag lärt mig på vägen.
Just nu tänker jag på att den här veckan har varit rätt helvetisk, men att det ser ut som om det mesta ordnat sig, sammarbetet har fungerat och vi håller tummarna för att morgondagen visar på att allt jobb vi gjort den här veckan har lönat sig. Och samtidigt tänker jag: sååååå otroligt skönt att det är fredag imorgon! :-D

Fredag kväll

Efter att ha presterat under en hektisk vecka på jobbet (t.om. en timme övertid krävdes på fredag så att jag skulle gå hem med gott samvete) tänker jag nu ligga på soffan, dricka ett glas rödvin och äta pizza som vi strax skall hämta på kvarterets pizzeria. Ibland får man vara slö och bara slappa...
Ja, och så skall vi se på fotboll. Tjeckien spelar mot... hm... det tog en stund för min avslappnade fredagshjärna att lägga ihop 1 + 1 då jag såg tv-programmet: Česko - Černá Hora. Ja, "svart berg" - det är förstås Montenegro! :-)

Glad fredag kväll!

5.11.2005

Det var en vacker höstlördag i början av oktober 2005 i München. Årets Erasmus-studenter hade samlats för en utflykt till slottet Neuschwanstein, man njöt av dagen, det var finnar, polacker, italienare, irländare, tjecker och många andra nationaliteter med i bussarna. Efter en trevlig dag beslöt man att träffas senare i puben i studentbyn Olympiadorf. Där dök jag upp på kvällen och skulle träffa några polacker, men som alltid var jag förstås tidig och ingen av de jag lärt känna under dagen var ännu där. Istället var det vid ett annat bord som några studenter höjde rösterna och ropade ”Erasmus!”. Jaha, de här var ju nya bekantskaper, men de hade varit med på utflykten och kände tydligen igen mig som Erasmusstudent, tyckte jag såg vilsekommen ut i puben och bjöd mig att sätta mig vid deras bord. De kom från Tjeckien.

Efter den kvällen blev det flera utflykter, pubbesök, fester... Vi blev så småningom ett gäng tjecker och finnar som umgicks en del. Och den där långa ljusa tjeckiska killen, han var ju väldigt trevlig. Hade bra humor, det var lätt att prata med honom... Så gick en knapp månad och lördag kväll 5.11 var det fest på slovakiska församlingen (jodå, där var det häftiga fester). Gruppen samlades igen, det var dans, dracks lite snaps i trapphuset, åts hemlagat och pratades. Avslappnad stämning och en lång och rolig kväll.

Så har det gått några år, närmare bestämt sex år på olika håll i Europa. Idag är det igen lördag 5.11. Ikväll skall jag och den där långa ljusa killen äta middag på en mysig restaurang i Prag. Dricka ett gott vin och njuta av att vara tillsammans, att ha ett gemensamt liv både i vardag och fest.

Flodhäst bland gaseller

Nu dansar jag ju definitivt smidigare än en flodhäst, men då vi den här veckan äntligen kom iväg till folkdansgruppen jag skrev om tidigare, kan man nog säga att känslan av att vara av en lite större storlek än de andra kvinnliga dansarna var påfallande. De i sina kjolar, benvärmare och små nätta dansskor  – jag i bekväma danslänkkare och sportbyxor. De som slänger upp benet på väggstången och strechar – jag som ivrigt joggar, hoppar, strechar men känner mig som den minst viga människan på jordklotet.

Och sedan de roliga i att jag har dansat folkdans i 15 år och jo, därför kan jag redan dansa polka och allt annat i de danser som liknar våra danser. Oj vad jag fick beröm av kavaljererna då jag kunde dansa polka motsols :-D Men nej, jag känner mig inte riktigt hemma i akrobatiska hopp, vilda snurrar och liknande som de märiska danserna tycks innehålla (beror det på åldern?).

Ja, vi får se om det blir aktivt dansande av detta. Kanske en kurs i sällskapsdans med vals, polka, etc. tillsammans med sin käraste också kunde vara trevligt.

Ekologisk mat

Jag försöker köpa ekologiska livsmedel så gott det går. Utbudet i supermarketarna är inte speciellt brett. Det begränsas ganska långt till lite grönsaker och frukt samt bio-ägg. Idag såg jag faktiskt både bio-joghurt och bio-ost. Så det börjar dyka upp en del.
Man får dock blunda för priserna. Och jag kan förstå att bio-vågen inte slagit igenom här ännu. För 6 stycken bio-ägg får man betala 49,90 tjeckiska kronor (motsvarande ca 2 euro). De billigaste vanliga äggen kostar 16,90 Kc (ca 0,68 €) för 6 stycken. I lördags köpte jag tre (!) bio-tomater för 59,90 Kc (= 2,40 €). Hur många tomater får man inte för samma pris om man väljer de icke-ekoodlade?! Bio-joghurten jag såg idag kostade 16,90 Kc, den vanliga joghurten brukar kosta ca 8,90 Kc...
Nu låter de här priserna säkert inte så höga i skandinavernas öron, men då skall vi komma ihåg att en tjeckisk medellön (brutto) ligger på ca 1000 euro, i Prag är den lite högre, ca 1200 euro. Så om folk ska välja ägg för 0,68 euro eller för 2 euro är skillnaden ganska stor.
Men jag blundar och köper det som finns att få i bio-väg. Det börjar också dyka upp fler och fler marknader där man kan köpa frukt, grönsaker, köttprodukter, ost, bröd, bakverk och t.om. vin (mycket viktigt, hehe...) direkt från odlarna. Det tycker jag är positivt i alla fall. Vi har marknad vid vår metrostation varje onsdag, bara att stiga av metron, gå över marknaden och traska hem med sina uppköp. Där får jag i alla fall ett stooort äpple för ungefär samma pris som jag köper ett litet (icke-bio) äpple i butiken. Imorgon kväll får jag igen smaska på ett härligt saftigt marknadsäpple :-)

Att heta John....

Paradoxen av att vara den enda med ett anglo-saxiskt namn i kvarteret:
För en tid sedan fick vi ett brev postat till Jason / Peluskova 1559 / Praha. Brevet var postat i England och vi konstaterade att det knappast var till oss (eller mig snarare).
Igår förde vi brevet till posten och meddelade snällt att det kommit fel. Tyvärr fanns det ingen avsändaradress på kuvertet, så knappast kunde de väl skicka det tillbaka, snarare slänga bort det.
Ja, gissa då vad vi hittade i postlådan då vi kom hem idag. Brevet till Jason!
VEM är du Jason? VAR bor du?
Vi bor då i nr 1443 och så vitt vi vet finns inget nummer 1559 på vår gata. Men kanske vi skall gå på jakt...
Och visst, Jason eller Johnsson - likheten är ju slående! :-D

Kaurismäki-maraton

I slutet av förra veckan ordnades det en Kaurismäki-filmfestival i Prag. Den gick av stapeln på en liten biograf som nog var så långt från dagens multi-kinopalats som man kan komma. Här fick man köpa öl och salta pinnar istället för coca-cola och popcorn. Salen var precis en sådan där gammal biosalong som känns som hämtad från en svunnen tid.
Tre finska killar hade med hjälp av olika organisationer och stiftelser planerat fem dagar bioprogram och alla Kaurismäki-filmer visades. Vi gick på fem av dem och började på fredag kväll med "Leningrad Cowboys goes America", en ganska komisk film som inte krävde mycket koncentration, men som var precis lagom att slappna av till efter arbetveckan. På lördag såg vi "Mies vailla menneisyyttä" (som jag sett för ca 10 år sedan i Finland) - Kaurismäki tragi-komik i högsta grad, kändes nästan lite som en finsk "Les Miserables", samhällets udda och utstötta i fokus. Och på söndag tog vi en maraton-kväll med tre filmer: "I hired a contract killer", "Kauas pilvet karkaavat" och den nya filmen "Le Havre". Den första filmen lät lustigare än den var, det skulle handla om en man som är trött på livet och hyr in en proffsmördare för att ta livet av sig eftersom han inte lyckas själv, men i samma veva blir han förälskad och har plötsligt ingen lust längre att dö. Filmen var väldigt långsam och också komiken blev väldigt utdragen. "Kauas pilvet karkaavat" kändes som en Kaurismäki-klassiker. Jag minns att vi såg den på någon finskatimme i skolan. Kaurismäkis senaste film, "Le Havre" var sevärd. Den kändes mera "europeisk" och hade mera flyt (de pratade i alla fall mera än i de andra filmerna, kommenterade Petr), samtidigt som Kaurismäkis stil nog fortfarande kändes tydligt. Temat illegala immigranter är ju också väldigt aktuellt.
Publiken bestod både av tjecker och finnar. Prag tycks locka till sig en hel del finländare. Vi har någon gång konstaterat att det verkar som om tjecker och finländare har en liknande mentalitet, kanske det ligger något i det. Kaurismäki verkade i alla fall gå hem hos publiken - jag har aldrig tidigare upplevt att det applåderats på bio.

Frankfurt...

...en stad full av kontraster.
Eller en stad sedd ur grodperspektiv...

I Frankfurt tillbringade jag en lördag förmiddag. Det var tredje gången jag var i Frankfurt, men första gången jag såg staden riktigt ordentligt. För ett antal år sedan var vi där mitt i vinter och och i mörkret såg man inte så mycket, andra gången kom vi pga Deutsche Bahn så sent fram att vi inte hann med något annat än rusa till Alte Oper (syns på tredje bilden) för att lyssna till Göteborg Symfoniker. Men nu hann jag alltså promenera runt i stan i flera timmar och märkte att det fanns så otroligt många detaljer att se på. Speciellt kontrasterna mellan de äldre husen och de moderna skyskraporna var på något sätt väldigt facinerande. Grodperspektiv och nackspärr är kanske andra väl beskrivande ord för min vistelse i staden.
Det här var första stoppet för mig på resan, en riktigt skön förmiddag för mig själv. Sedan åkte jag till Mainz och tillbringade resten av semestern tillsammans med Petr. Fortsättning följder alltså...

Uppdatering

Jag måste skriva och uppdatera här i efterhand. I slutet av september åkte vi ut på en liten Europa-resa och det blev så mycket program så bloggen blev lite lidande. Men nu skall det bli av att rapportera lite igen. Måste bara redigera några foton först.

After Work Out

Syftar alltså på att jag orkade släpa mig till gymmet efter jobbet (inte after work som i party). Jag har aldrig gått på gym tidigare. Dansen, olika jumppor och lite sporadiskt joggande samt långa cykelturer och en del vandringar har hört till min sport-palett. Men så i våras hittade jag gymmet som alla på jobbet går till, på andra sidan gatan, billigt och sådär trevligt, känns inte som om det skulle vara någon stress med att se perfekt ut, ha de senaste sportmärkeskläderna, etc. Tvärtom så är det lite smått slitet, ganska litet i sig också. Men det finns en massa maskiner och de är i bra skick, dessutom har de aerobic, joga, zumba och allt annat på programmet också, ifall man vill välja att gå på en ledd timme. Så nu har det blivit ett stamställe för mig också.
Att orka släpa mig dit två gånger i veckan är mitt mål. Ibland känns det så tungt, man skulle helst bara gå hem och lägga sig på soffan efter arbetsdagen. Men oj så det känns skönt efteråt.
Helt klart en hit - ja, och så heter då stället Hit Fit Flora :-D

Tjeckisk folklore

Idag trotsade vi regnet, tog bussen till Jizni mesto (sydstaden) och såg på lite tjeckisk folklore, dans och sång. Första gången jag upplevde något sådant här. Dessutom var det extra lokalt då uppvisningarna skedde mitt bland de stora höga husen i förorten.
Det var några lokala folkmusik- och folkdansgrupper som uppträdde, med en grupp från Ungern bland dem. Petrs kollega dansar i en av grupperna och det var han som s.a.s. bjudit in oss att se på deras uppvisningar.
Både dansen och musiken var ganska livlig och glad, mycket stampar, visslingar, hopp och språng. Inga direkt lätta danser, man skall ha snabba fötter och hålla reda på svängarna. Påminde mig till en del om den östfinska folkloren.
Roligt att se var det hur som helst och vi blev uppmanade att komma med i gruppen om vi bara vill. Det vill jag nog gärna, det är länge sedan jag har dansat mera regelbundet, och det kommer säkert att bli intressant. Tur att polkan härstammar från Tjeckien, då är det i alla fall något jag redan kan.

Gruppen Matenik dansar, spelar och sjunger
(jag hade bara telefonen med mig och fotade på ganska långt håll
så bildkvaliteten är tyvärr usel)

På arbetsresa i Uddevalla

(13.9, kl. 8.30) Svenska västkusten mötte oss igår med ett grått-grått-grått landskap, ösregn och kraftiga vindbyar. Inte är det bättre idag. Här i Uddevalla lovade hotellet en fin utsikt över fjorden, men allt ligger inbäddat i en grå regnmassa. Vi tar taxi 300 m ner till ExxonMobils raffinaderi som ligger precis här nedanför.
Hotellets spa-avdelning med simbassäng, jacuzzi och bastu kändes precis rätt igår kväll.
Efter en rejäl frukost skall det nu arbetas lite och på kvällen blir det väl någon middag.

(kl. 18.15) Arbetsdagen over and out. Idag har jag bland annat varit inne i en gammal oljecisterner anno ~1952. Nu var den dock tom på olja. Efter effektiva diskussioner med kollegerna här var det otroligt skönt med en simtur, ett örtoljebad och lite bastu på spa-avdelningen.

Utsikten från hotellet, ExxonMobil är den vita låga hallen till
vänster, själva produktionen sker inne i berget längst till vänster.

Scandinavian Flight Trip

Igår tog jag flyget mot Helsingfors - via Köpenhamn. Där började min en vecka långa Scandinavian Flight Trip. Eftersom Finnair och Czech Airlines inte behagar flyga kvällsflyg direkt Prag-Helsingfors (utom på söndagar, visst visst, turistnäringen är det som styr den här flygsträckan) så får man vackert ta en sväng över Köpenhamn. Efter min stop-over där landade jag i ett höstmörkt Helsingfors. Men den friska, "efter-regnet", höstluften på den gröna, lummiga gården i Munkshöjden mötte mig och nu skiner solen, en vacker höstdag. Skönt att vara här igen!
Idag drar jag norrut, till Vörå på bröllop, så det blir lite finsk road trip emellanåt. Men på måndagen fortsätter Scandinavian Flight Trip med flyg till Göteborg för arbetsresa till Uddevalla. Så klarar man av tre nordiska länder, tre nordiska flygfält på en vecka...

Flygkrasch i Ryssland: tre tjeckiska ishockey-landslagsspelare omkom

Igen en flygkrasch som världen bestört följer med. Igen i Ryssland, igen ett åldersstiget flygplan, känns det som. Igen unga människor som hade hela livet framför sig.
Alltid så tragiskt med storolyckor. Fastän olyckor sker varje dag berörs vi mer av de här stora oväntade tragedierna. Kanske för att det blir så mycket mer konkret då ett helt ishockeylag omkommer, samtidigt som det känns nästan för overkligt, för osannolikt.
De tre tjeckiska landslagsspelarna som omkom, Jan Marek, Karel Rachunek och Josef Vasicek, har jag ju fått följa i otaliga matcher på tv de senaste åren. Ishockey är en av de stora sportgrenarna i Tjeckien, VM-guldet från 2010 i färskt minne. Tjeckien har förlorat tre av sina största spelare, tre förebilder och sporthjältar. Tragedi, sorg, minnen präglar nyhetssändningarna och tjeckerna just nu. R.I.P.

Milesovka, 837 m över havet

Söndagens utflyktsmål var berget Milesovka i České Středohoří, alltså de böhmiska Mittelgebirge (tysk-svenska ordboken ger översättningen "medelhögt berg[massiv] (upp t. 1200 m)) nära tyska gränsen:

 

En ganska lagom vandring på ca 5,6 km upp och sedan ner på andra sidan. Vi tycker om att vandra, fastän det blir av så sällan. I Bayern tog vi oss runt i Alperna och kring olika sjöar och floder. Nu hoppas vi på att hinna med flera utflykter här i Tjeckien, här finns så mycket fin natur att se.
Fler foton från söndagens vandring finns här:
http://www.kodakgallery.com/gallery/sharing/shareRedirectSwitchBoard.jsp?token=422835527212%3A163143300

Cirkus Cirkör

Igår såg vi en helt fantastisk show på kulturfestivalen Letní Letná, Cirkus Cirkörs föreställning Wear it Like a Crown. Vackert, fantasifullt, roligt men med mycket eftertanke, en "föreställning om att bära sina rädslor och misslyckande med stolthet" (citat). Akrobati, magi, komik, mystik... otroligt skickliga artister som trollband publiken med en på alla sätt facinerande show.
Jag fick en ping-pong-boll som minne

En vanlig kväll i Prag

En helt vanlig kväll hemma i Prag, jag har just bakat ägg-ris-pastejer (de blev lite desformerade, men ganska goda), imorgon är det fredag, på jobbet har jag en två dagars excel-skolning, på kvällen skall vi gå och se på svenska Cirkus Cirkörs show på festivalen Letní Letná... och då börjar jag plötsligt fundera på att börja blogga.
Jaha... om vaddå? Och varför?
Är det ännu en ny trend att blogga? Bloggar alla andra? Det vet jag inte, men eftersom jag tycker om att skriva, eftersom mina nära och kära gärna hör hur det går för oss här i Prag, och kanske just för att jag befinner mig, bor, lever i Prag och för att livet blev lite annorlunda än jag tänkte mig för ett antal år sedan, så tänkte jag att det kanske skulle vara en idé att som så många andra sätta ner lite tankar, vardagshändelser och alltmöjligt annat i skriftlig form. Sådär som man skrev dagbok i tonåren, fast ändå på ett annat sätt.
Värt ett försök i alla fall. Om någon läser så blir man väl glad, om inte så har man själv ett forum där man kan samla tankar och också minnen från vardagen.
Nu måste jag frysa in mina ägg-ris-pastejer, och sedan hoppas på att alla excel-termer och formler från idag inte snurrar i huvudet hela natten. Alltså, sånt här en vanlig kväll hemma i Prag.