Praha

Praha

lördag 16 november 2013

Namngivning

Eftersom jag får äta morgonmål ensam och i tystnad idag så hinner jag med lite bloggande också. Jag tänkte ännu skriva lite om namngivningen här i Tjeckien.
Som jag nämnde i det förra inlägget så skall man alltså bestämma sig för namnen redan innan barnet föds. På blanketten fyller man i både ett flick- och ett pojknamn (om man nu är helt säker på könet så räcker det förstås med bara någondera). Att göra som i Finland och vänta tills barnet föds och sedan se om namnet man tänkt ut passar eller kanske hitta något annat, det är helt främmande här. Petr tyckte det var konstigt att vänner i Finland inte hade namn åt sina barn på ett par månader efter att barnet fötts. Och egentligen tycker jag att systemet här är rätt bra, någon gång måste man ju bestämma sig och gör man det en månad innan barnet föds eller två månader efter så är det väl kanske inte så stor skillnad. Vi hade åtminstone bara ett tänkbart vardera av flick- och pojknamn så för oss var det ingen skillnad. (Och skulle det riktigt krisa sig och barnet vid födseln inte alls ser ut som det namnet man uppgett så kan man så vitt jag vet nog ändra.)
Namnet (eller namnen) skall hur som helst följa vissa regler, det går inte att hitta på vad som helst. Ifall båda föräldrarna är utlänningar får man utan problem välja vilket namn (ord) som helst, men om ena föräldern är tjeckisk så skall man följa de namn som finns listade som godkända tjeckiska namn. Detta är något som många utlänningar fasar för - tänk om jag velat ge mitt barn ett traditionellt finskt namn som inte finns i den tjeckiska listan? Ja, då får man ansöka om att få detta godkänt. Vi hade ju inga problem med detta eftersom vi valde namn som fanns listade här (också om vi stavar lite annorlunda), men jag har vänner som velat ge sina barn namn som inte fanns på listan. Då blir man tvungen att gå igenom några instanser och tydligen finns det någonstans en dam som sitter med alla världens kalendrar (eller så föreställer jag mig det) och slår upp utländska föräldrars namnförslag för att kolla om det är ok. De jag känner har fått namnen godkända, men varit tvungna att betala 700-1000 tjeckiska kronor för det. Och en vän till mig fick kämpa för att få igenom namnet Noa för sin son - hon är själv finländska och i Finland är ju namnet ett pojknamn. Men här fick hon höra att det inte går för sig, dels slutar namnet på -a så det passar ju inte att vara maskulint och dels är det ett flicknamn i Israel (vad det nu har med saken att göra då hon bor i Tjeckien och själv kommer från Finland är det ingen som kan förstå).
Lite konservativt är det alltså här i landet fortfarande. Det samma gäller ändelsen -ova på flickornas efternamn. Är man som utlänning inte medveten om att det automatiskt läggs till på efternamnet ifall det föds en flicka så blir det en "glad" överraskning när man hämtar ut barnets födelseattest. Jag tror att det är många utländska par som inte ens tänker på att någon skulle börja ändra på deras efternamn då barnet föds men här skrivs ett flickbarn automatiskt in med -ova också på sitt utländska efternamn, ifall man inte på förhand meddelar att det inte skall göras. Så fick t.ex. min förra chefs dotter (båda föräldrarna utlänningar) efternamnet Gockelova då hon föddes i Tjeckien. Självklart kan man få också detta ändrat efteråt, men det är en rumba att springa runt på magistraten och fixa det. Därför är jag glad att vi märkte blanketten som kunde fyllas i på förhand där vi uppgav att ena föräldern är utlänning och vi undanber oss tillägget -ova ifall det blir en flicka (detta var vi tvungna att göra trots att det i vårt vigselattest står att alla eventuella barn skall ha namnet Heczko, utan -ova).
En del hjärngymnastik får man alltså göra då man skall namnge ett barn i det här landet. Vi hade som tur inga problem och namnet - Ella Sofia Heczko - blev precis så fint som vi ville.

fredag 15 november 2013

Kärt barn har många namn

När Ella blir stor kommer hon att presentera sig med dubbelnamn, sade Petr en dag. Inte med ”Ella Sofia” dock, utan som ”Ella Bella”, hon kommer att tro att hon heter det.

Så som alla barn så har Ella fått otaliga smeknamn redan. Här i Tjeckien är det vanligt att man följer det ”allmänna” smeknamnet, eller diminutiven, för ett namn, och för Ella är det Ellinka som hon kallas. Att hos oss i Finland hitta på egna namn som antingen anknyter till det riktiga namnet eller är något helt annat (jag tänker på att jag känner tre personer som kallas för Putte och alla heter något helt annat egentligen), är inte så vanligt. Heter man Anna så kallas man för Anička eller Anči (č uttalas tsch), heter man Petr kallas man för Pet’a (uttalas Petja). Och alla människor känner till de allmänna smeknamnen och använder dem (om man är du med den andra alltså).

Nåja, Ella har ju i alla fall av mig och min familj fått ett antal smeknamn, som nog också Petr använder.
Här ett urval som hänvisar till namnet: Elli, Ellis, Ella Bella, Bellis, Eltsu, Eltsu-beltsu, Ellukka…
Och övriga (som det nog bara är jag som använder): mys-gurka (som har blivit bara gurkan), marr-råtta, jomsa-kajsa, famn-groda, trollungen, fågelungen (när hon var nyfödd så pep hon alldeles förskräckligt och sträckte på halsen efter mat, precis som en liten fågel)…

Återstår att se om det blir något namn som ”fastnar” eller om hon kör på Ellinka själv någon dag. Det att hon har två förnamn gör här att båda namnen används, för det fungerar inte på samma sätt med mellannamn som hos oss. Står det två namn i dina papper så heter du ju så – på samma sätt som jag alltid får post från får post från t.ex. försäkringsbolag eller banken på namnet Anna Wilhelmina Heczko, så får hon post på Ella Sofia Heczko.

Om man har två förnamn i Tjeckien så är man högst antagligen katolik och då får man det ena namnet vid födseln och det andra vid dopet, men det betyder att det andra namnet inte registreras annat än i kyrkan. Här skall man nämligen redan innan barnet föds uppge vad det skall heta (dvs. fylla i ett antal papper, också om man vill ha en flicka att ha efternamnet utan -ova, t.ex. för att man själv är utlänning) och det registreras på magistraten direkt vid födseln med detta namn.

måndag 4 november 2013

Svar: Skattefinansierat

Det kom en fråga efter det förra inlägget angående finansiering av alla undersökningar under graviditeten. Jag vet ju igen inte hur det är i andra länder, men här var det till största delen skattefinansierat. Hur mycket man själv betalar i slutändan beror mest på vilket förlossningssjukhus man väljer, eftersom de kan ha olika tilläggstjänster som man eventuellt betalar för. Kostnaderna för dessa varierar mycket mellan sjukhusen.

Jag betalade 80 kronor (motsvarar ca 3,20 euro) de två första gångerna hos gynekologen, och samma sak då jag gick på efterkontroll efter förlossningen. 30 kronor är en allmän expeditionsavgift som alltid betalas hos läkarna, 50 kronor var en "undersökningsavgift". Men detta var alltså bara de två första gångerna, sedan behövde man inte betala något mera under resten av graviditeten.

För sjukhusvistelsen betalade jag 100 kronor (4 euro) per dag, alltså 500 kronor sammanlagt, och det var typ för mat och sjukhuskläder. Det som kostade extra och kostade ganska mycket var att gå på förlossningsförberedande kurs samt att få ha sin partner närvarande vid förlossningen. Båda kostade 1500 kronor var (ca 60 euro) - man fick ett paketpris på 2750 kronor (250 kronor rabatt, heh) om båda gick på kursen. Här märker man att det alltså inte alltid är så vanligt att papporna är med vid förlossningen. Eller så var det åtminstone förut, det har nog också ändrats och de flesta pappor (partners) vill vara med. Men ledigt från jobbet får partnern enligt lag endast för att följa kvinnan till sjukhuset, sen skall man återvända till arbetsplatsen (Petrs chef är däremot så superb så hon såg till att han självklart fick lite ledigt för att vara med om förlossningen - och han var ju faktiskt på jobbet väldigt snabbt ändå eftersom vi hade kejsarsnitt tidigt på morgonen).

Hur som helst, det mesta var alltså skattefinansierat. Jag glömde ännu i förra inlägget att skriva att man under graviditeten dessutom gick på en läkarkontroll med EKG-check till sin vanliga läkare samt till tandläkaren. På grund av kejsarsnittet var jag dessutom tvungen att göra en extra läkarkontroll med typ 25 olika prover för att kolla att jag var ok för operationen. Ingen av dessa kontroller kostade heller något extra.

Vi betalar normal sjukförsäkring från våra löner, alltså på samma sätt som i till exempel Finland. Det finns dock inte bara ett sjukförsäkringsbolag (så som i Finland) utan man väljer själv bland de som finns. Men det är fråga om kommunal sjukförsäkring i alla fall. Ella är också sjukförsäkrad på samma sätt, vi har bara registrerat henne på samma bolag som vi själva.