Barnkläder

Hur skall man förstå sig på det här med storlekarna på barnkläder då det redan för spädbarn visar sig att olika butiker och märken har olika stora kläder för samma storlekar? Jag köpte en vinterhalare (overall) åt Ella, begagnat så jag kunde inte ens se på den så värst mycket innan, och det står i den att det är för ett barn på 3-6 månader (upp till 8 kg). Det skulle ju räcka jätte bra hela vintern tänkte jag. Igår satte jag på henne den för första gången och den verkar just nu vara precis passlig. Nu är hon 3,5 månader och när hon var 3 månader var hon precis på medelkurvan vad gäller längd och vikt så hon är inte extra stor eller något. Jag undrar verkligen om halaren skall gå på henne ännu om 2 månader?
Är skandinaviska barn och längd- och viktkurvorna i Skandinavien kanske annorlunda än de i andra länder? Halaren är av märket Mothercare och jag tror att det är brittiskt. Men samtidigt har hon en annan halare som jag också tror är ett brittiskt märke, också i storlek 3-6 månader (62/68) och den drunknar hon i fortfarande. Vi har också en ylle-fleece-overall från Polarn&Pyret som är storlek 62/68 och den har jag inte ens börjat använda eftersom den är jättelång.
När Ella var 2,5 månader köpte vi en klänning på KappAhl. Den var i storlek 62 men jag tyckte att den såg ganska liten ut så jag tog också en annan klänning i storlek 68 också, den kan hon ju ha senare tänkte jag. Klänningen i storlek 62 provade jag på henne en gång hemma, och tog av den direkt. Hon kunde ju knappt röra sig i den. Klänningen i storlek 68 var lite stor men helt ok. Och då skall storlek 62 motsvara 2-4 månader och 68 motsvara 4-6 månader. Samtidigt köpte vi en body på KappAhl i storlek 62 - den är fortfarande stor åt henne. Hoppas inte butikerna gör flickkläder (klänningar typ) redan för spädbarn i spända, mindre storlekar, precis som det verkar vara för äldre barn att flickorna skall ha tighta kläder medan pojkarna har lösa byxor och tröjor.
Sedan är det väl ganska stor skillnad på en 3-månaders och en 6-månaders baby så man kunde tycka att de skulle göra en halare som skall gå för 3-6 månader lite större så att den säkert går på hela tiden, det gör ju inget om den är stor i början. På en baby kan man ju inte direkt börja prova kläderna, så som man gör själv, så det är inte så enkelt om klädtillverkarna har olika mått på samma storlekar. Ja, vi får se hur länge Ella kan ha den här vinterhalaren. Kanske hon har gjort en växtspurt på en halv månad och inte växer så mycket på kommande 1-2 månader istället (man lyckas ju inte mäta henne själv så vi vet inte hur lång hon är just idag).

Namngivning

Eftersom jag får äta morgonmål ensam och i tystnad idag så hinner jag med lite bloggande också. Jag tänkte ännu skriva lite om namngivningen här i Tjeckien.
Som jag nämnde i det förra inlägget så skall man alltså bestämma sig för namnen redan innan barnet föds. På blanketten fyller man i både ett flick- och ett pojknamn (om man nu är helt säker på könet så räcker det förstås med bara någondera). Att göra som i Finland och vänta tills barnet föds och sedan se om namnet man tänkt ut passar eller kanske hitta något annat, det är helt främmande här. Petr tyckte det var konstigt att vänner i Finland inte hade namn åt sina barn på ett par månader efter att barnet fötts. Och egentligen tycker jag att systemet här är rätt bra, någon gång måste man ju bestämma sig och gör man det en månad innan barnet föds eller två månader efter så är det väl kanske inte så stor skillnad. Vi hade åtminstone bara ett tänkbart vardera av flick- och pojknamn så för oss var det ingen skillnad. (Och skulle det riktigt krisa sig och barnet vid födseln inte alls ser ut som det namnet man uppgett så kan man så vitt jag vet nog ändra.)
Namnet (eller namnen) skall hur som helst följa vissa regler, det går inte att hitta på vad som helst. Ifall båda föräldrarna är utlänningar får man utan problem välja vilket namn (ord) som helst, men om ena föräldern är tjeckisk så skall man följa de namn som finns listade som godkända tjeckiska namn. Detta är något som många utlänningar fasar för - tänk om jag velat ge mitt barn ett traditionellt finskt namn som inte finns i den tjeckiska listan? Ja, då får man ansöka om att få detta godkänt. Vi hade ju inga problem med detta eftersom vi valde namn som fanns listade här (också om vi stavar lite annorlunda), men jag har vänner som velat ge sina barn namn som inte fanns på listan. Då blir man tvungen att gå igenom några instanser och tydligen finns det någonstans en dam som sitter med alla världens kalendrar (eller så föreställer jag mig det) och slår upp utländska föräldrars namnförslag för att kolla om det är ok. De jag känner har fått namnen godkända, men varit tvungna att betala 700-1000 tjeckiska kronor för det. Och en vän till mig fick kämpa för att få igenom namnet Noa för sin son - hon är själv finländska och i Finland är ju namnet ett pojknamn. Men här fick hon höra att det inte går för sig, dels slutar namnet på -a så det passar ju inte att vara maskulint och dels är det ett flicknamn i Israel (vad det nu har med saken att göra då hon bor i Tjeckien och själv kommer från Finland är det ingen som kan förstå).
Lite konservativt är det alltså här i landet fortfarande. Det samma gäller ändelsen -ova på flickornas efternamn. Är man som utlänning inte medveten om att det automatiskt läggs till på efternamnet ifall det föds en flicka så blir det en "glad" överraskning när man hämtar ut barnets födelseattest. Jag tror att det är många utländska par som inte ens tänker på att någon skulle börja ändra på deras efternamn då barnet föds men här skrivs ett flickbarn automatiskt in med -ova också på sitt utländska efternamn, ifall man inte på förhand meddelar att det inte skall göras. Så fick t.ex. min förra chefs dotter (båda föräldrarna utlänningar) efternamnet Gockelova då hon föddes i Tjeckien. Självklart kan man få också detta ändrat efteråt, men det är en rumba att springa runt på magistraten och fixa det. Därför är jag glad att vi märkte blanketten som kunde fyllas i på förhand där vi uppgav att ena föräldern är utlänning och vi undanber oss tillägget -ova ifall det blir en flicka (detta var vi tvungna att göra trots att det i vårt vigselattest står att alla eventuella barn skall ha namnet Heczko, utan -ova).
En del hjärngymnastik får man alltså göra då man skall namnge ett barn i det här landet. Vi hade som tur inga problem och namnet - Ella Sofia Heczko - blev precis så fint som vi ville.

Kärt barn har många namn

När Ella blir stor kommer hon att presentera sig med dubbelnamn, sade Petr en dag. Inte med ”Ella Sofia” dock, utan som ”Ella Bella”, hon kommer att tro att hon heter det.

Så som alla barn så har Ella fått otaliga smeknamn redan. Här i Tjeckien är det vanligt att man följer det ”allmänna” smeknamnet, eller diminutiven, för ett namn, och för Ella är det Ellinka som hon kallas. Att hos oss i Finland hitta på egna namn som antingen anknyter till det riktiga namnet eller är något helt annat (jag tänker på att jag känner tre personer som kallas för Putte och alla heter något helt annat egentligen), är inte så vanligt. Heter man Anna så kallas man för Anička eller Anči (č uttalas tsch), heter man Petr kallas man för Pet’a (uttalas Petja). Och alla människor känner till de allmänna smeknamnen och använder dem (om man är du med den andra alltså).

Nåja, Ella har ju i alla fall av mig och min familj fått ett antal smeknamn, som nog också Petr använder.

Här ett urval som hänvisar till namnet: Elli, Ellis, Ella Bella, Bellis, Eltsu, Eltsu-beltsu, Ellukka…

Och övriga (som det nog bara är jag som använder): mys-gurka (som har blivit bara gurkan), marr-råtta, jomsa-kajsa, famn-groda, trollungen, fågelungen (när hon var nyfödd så pep hon alldeles förskräckligt och sträckte på halsen efter mat, precis som en liten fågel)…

Återstår att se om det blir något namn som ”fastnar” eller om hon kör på Ellinka själv någon dag. Det att hon har två förnamn gör här att båda namnen används, för det fungerar inte på samma sätt med mellannamn som hos oss. Står det två namn i dina papper så heter du ju så – på samma sätt som jag alltid får post från får post från t.ex. försäkringsbolag eller banken på namnet Anna Wilhelmina Heczko, så får hon post på Ella Sofia Heczko.

Om man har två förnamn i Tjeckien så är man högst antagligen katolik och då får man det ena namnet vid födseln och det andra vid dopet, men det betyder att det andra namnet inte registreras annat än i kyrkan. Här skall man nämligen redan innan barnet föds uppge vad det skall heta (dvs. fylla i ett antal papper, också om man vill ha en flicka att ha efternamnet utan -ova, t.ex. för att man själv är utlänning) och det registreras på magistraten direkt vid födseln med detta namn.

Svar: Skattefinansierat

Det kom en fråga efter det förra inlägget angående finansiering av alla undersökningar under graviditeten. Jag vet ju igen inte hur det är i andra länder, men här var det till största delen skattefinansierat. Hur mycket man själv betalar i slutändan beror mest på vilket förlossningssjukhus man väljer, eftersom de kan ha olika tilläggstjänster som man eventuellt betalar för. Kostnaderna för dessa varierar mycket mellan sjukhusen.

Jag betalade 80 kronor (motsvarar ca 3,20 euro) de två första gångerna hos gynekologen, och samma sak då jag gick på efterkontroll efter förlossningen. 30 kronor är en allmän expeditionsavgift som alltid betalas hos läkarna, 50 kronor var en "undersökningsavgift". Men detta var alltså bara de två första gångerna, sedan behövde man inte betala något mera under resten av graviditeten.

För sjukhusvistelsen betalade jag 100 kronor (4 euro) per dag, alltså 500 kronor sammanlagt, och det var typ för mat och sjukhuskläder. Det som kostade extra och kostade ganska mycket var att gå på förlossningsförberedande kurs samt att få ha sin partner närvarande vid förlossningen. Båda kostade 1500 kronor var (ca 60 euro) - man fick ett paketpris på 2750 kronor (250 kronor rabatt, heh) om båda gick på kursen. Här märker man att det alltså inte alltid är så vanligt att papporna är med vid förlossningen. Eller så var det åtminstone förut, det har nog också ändrats och de flesta pappor (partners) vill vara med. Men ledigt från jobbet får partnern enligt lag endast för att följa kvinnan till sjukhuset, sen skall man återvända till arbetsplatsen (Petrs chef är däremot så superb så hon såg till att han självklart fick lite ledigt för att vara med om förlossningen - och han var ju faktiskt på jobbet väldigt snabbt ändå eftersom vi hade kejsarsnitt tidigt på morgonen).

Hur som helst, det mesta var alltså skattefinansierat. Jag glömde ännu i förra inlägget att skriva att man under graviditeten dessutom gick på en läkarkontroll med EKG-check till sin vanliga läkare samt till tandläkaren. På grund av kejsarsnittet var jag dessutom tvungen att göra en extra läkarkontroll med typ 25 olika prover för att kolla att jag var ok för operationen. Ingen av dessa kontroller kostade heller något extra.

Vi betalar normal sjukförsäkring från våra löner, alltså på samma sätt som i till exempel Finland. Det finns dock inte bara ett sjukförsäkringsbolag (så som i Finland) utan man väljer själv bland de som finns. Men det är fråga om kommunal sjukförsäkring i alla fall. Ella är också sjukförsäkrad på samma sätt, vi har bara registrerat henne på samma bolag som vi själva.

En graviditet i Tjeckien

Som Ella lovade för en tid sedan så hade jag tänkt skriva om hur det var att vara gravid här i Tjeckien, om uppföljningen och vården. Jag har förstås inget att jämföra med, annat än vad bekanta i andra länder berättat, men i det stora hela tyckte jag att vården var väldigt bra och professionell och att man faktiskt följdes upp väldigt mycket jämfört med i andra länder. Tjeckien lär också ha väldigt låg spädbarnsdödlighet, vilket kanske är tack vare just den mycket noggranna uppföljningen av gravida kvinnor.

Då jag ”plussat” hemma, som det så fint heter, så blev det ju dags att försöka hitta en gynekolog. Tack vare en lista på jobbets intranet hittade jag en klinik där det fanns gynekologer som talade ganska bra engelska och fick en tid där genast. På första besöket gjordes en normal undersökning och sedan ultraljud, men det syntes inget på det och jag fick order om att komma tillbaka om två veckor så kunde de säga med säkerhet hur det såg ut. Eftersom det här var strax innan jul och jag gärna hade fått graviditeten bekräftad lite som en julklapp, så blev jag lite olycklig och snälla som de var så fick jag göra ett blodprov och ringa senare samma dag. Eftersom det var positivt så fick jag sedan komma tillbaka om två veckor hur som helst och då gjordes det igen ett ultraljud där man första gången fick se en liten prick (jag nickade ivrigt då gynekologen visade men i ärlighetens namn så kunde jag nog inte avgöra alls vad som syntes där på skärmen). I början av graviditeten gick jag hos gynekologen varannan vecka. Varje gång mättes blodtryck, jag vägdes och så gjordes en gynekologisk undersökning med ultraljud. Så småningom blev besöken till en gång i månaden, samma procedur varje gång. Och varje gång fick jag se på skärmen hur det lilla livet blev mer och mer verkligt och tydligt.

I vecka 14+0 skulle man anmäla sig på förlossningssjukhuset. Det var mycket viktigt att det var just på dagen 14+0 om man ville ha en plats på ett visst sjukhus. Det vi valde var ett av de populäraste, där också många utlänningar väljer att föda eftersom många läkare talar engelska, och det har en max-kapacitet på 360 förlossningar i månaden, 12 platser ”lösgörs” vid varje anmälningsdag. Alltså steg vi upp i ottan och begav oss till sjukhuset. Då vi kom fram ca klockan 8 var vi 9:e i kön, vi hade alltså garanterat att få skriva in oss på sjukhuset. De som kommit först hade varit på plats redan efter halv 7! Sedan skulle man förstås beakta att ifall förlossningen skulle komma att sätta igång på en dag då sjukhuset redan var fullt så skulle man snällt komma att få föda någon annanstans.

Hos min gynekolog gjordes bara standarduppföljningen och för alla specialundersökningar fick vi remiss till förlossningssjukhuset. Först var det kub-testet, som ju alltså kollar risken för downs-syndrom. Sedan var det trippel-test som också det kollar riskfaktorer för downs samt för två andra sjukdomar (något med ryggmärgsbråck och något annat som jag inte minns). Vi fick senare veta att i tjeckisk lag är inte kub-testet ännu godkänt och att läkarna måste rekommendera att också göra trippel-testet. Ifall de inte gör det och kub-testet visat att det inte funnits risk för downs men barnet sedan trots allt föds med downs-syndrom så kan man stämma dem!

I vecka 20 gick vi sedan på det vanliga rutinultraljudet. På sjukhuset sade de dock att vi kom för tidigt – vi var där i vecka 19+3 men deras rutin var att göra detta test först efter vecka 20+0. De gjorde undersökningen och allt såg bra ut, men föreslog att vi skulle komma tillbaka tre veckor senare ändå. Vi sade ok, det är ju alltid trevligt att bli undersökt och se fostret så varför inte. Vi återvände alltså i vecka 22+3. Vid den undersökningen tyckte läkaren att jag hade lite mindre fostervatten än normalnivå så efter det fick vi komma på uppföljning varannan vecka fram till augusti. Vi blev alltså väldigt bekanta med sjukhuset och sprang där mest hela tiden. Tur nog så såg allt bra ut, barnet växte som det skulle, och det var bara uppföljning som gällde så att allt garanterat skulle gå bra.

I början av juli gick jag sista gången hos gynekologen, där man igen gått varannan vecka från ca 7:e månaden. Sedan blev man då ”omflyttad” till förlossningssjukhuset för den resterande graviditeten. Redan under det sista besöket hos gynekologen gjordes en ctg-kurva (kardiotokografi), alltså koll av fostrets puls i förhållande till livmoderns sammandragningar. På sjukhuset gjordes detta sedan också ett antal gånger under de sista tre veckorna av graviditeten, jag gick på ”monitor” som det kallades 4-5 gånger på grund av att det planerades in ett kejsarsnitt och de ville följa upp extra tätt och noggrant.

Ella hade fyra veckor innan beräknat datum inte ännu behagat svänga på sig och låg bekvämt med huvudet uppåt. På sjukhuset meddelade man alltså att vi planerades in för kejsarsnitt som skulle ske en vecka innan beräknat datum. Vi fick gå ett par gånger hos överläkaren för undersökning och information, fick ett extra ultraljud och som nämndes ett antal ”monitoreringar”. En massa papper skulle fyllas i och skrivas under och sedan skulle jag infinna mig på sjukhuset en dag innan det planerade snittet. Måndag 19:e augusti föddes hon sedan, jag var lokalbedövad och Petr var med under operationen. Operationsteamet skojade med mig och berömde mig, läkarna kom in och gjorde sitt jobb (de sade väl inte många ord utan koncentrerade sig på operationen och gick igen) och sedan kördes jag in på intensivavdelningen där jag sköttes under ett dygn innan jag fick åka upp till den vanliga avdelningen.

Jag tyckte att man här fick mycket bra vård under graviditeten. Det var uppföljningar hela tiden och också intressant att det gjordes ultraljud varje gång man gick hos gynekologen, alltså i början varannan vecka, sedan en gång i månaden och sedan igen varannan vecka. Dessutom fick vi ju en hel del extra UL i och med att vi behövde uppföljning på grund av fostervattnet – jag räknade att jag blev ”ultraljudad” på förlossningssjukhuset sammanlagt 10 gånger under graviditeten, därtill ännu alla gånger hos gynekologen. Det gjordes en massa olika tester hela tiden, men jag antar att det är samma test som görs i de flesta andra länder. På sjukhuset talade de flesta läkare på UL-avdelningen engelska, i samband med förlossningen var det endast en läkare (som undersökte mig dagen innan) och en sköterska (på risk-gravid-avdelningen dagen innan) som pratade engelska, men på något sätt klarade jag mig i alla fall. Tiden efter förlossningen kallas šesti-neděli, alltså ”6 söndagar” – sex veckor efter förlossningen skall man alltså gå till gynekologen igen för efterkoll.

Eftersom jag redan publicerade ett inlägg där det berättades en del om Ellas födelse och kejsarsnittet i sig var så hux-flux avklarat så blev det alltså ingen saftig förlossningsberättelse här.  Men kanske det intresserar någon att läsa om hur det är att vara gravid i ett annat land och jämföra med egna erfarenheter.



Ella och jag precis efter förlossningen.

Hej jag heter Ella

Hej, jag heter Ella Sofia Heczko.

27.8.2013

Jag föddes måndagen den 19.8.2013 kl. 8.40 på morgonen. Det var ingen vanlig förlossning utan jag fick komma till världen med kejsarsnitt eftersom jag inte hade vänt på mig i magen och då fick inte mamma föda normalt. Vi vet inte varför jag inte svängt mig, kanske för att mamma hade mindre fostervatten än det brukar vara och jag inte hade tillräckligt med plats för kullerbyttor. Nåja, ut kom jag i alla fall och det gick jättesnabbt. De skuffade på mammas mage så att jag skulle ta mig ut och så lyftes jag ut ur magen. En tant bredvid hejade på och berättade för mamma och pappa att nu kommer benen, rumpan, huvudet... och så var jag ute! Mamma tyckte att operationsteamet var super professionellt och det hela var ju över på ca 50 minuter. Jag skrek en del när jag kom ut men sedan lugnade jag mig. En sjuksköterska tog hand om mig, och kanske tog hon hand om pappa också – hon fick i alla fall påminna honom om att ta fram kameran och börja fota, så till sig var han. Sedan fick jag ligga en liten stund hos mamma, men hon skulle iväg till intensivvården efter operationen så jag fick komma upp på barnavdelningen.

Vid födseln vägde jag 3260 gram och var 50 cm lång. Mamma fick komma upp till den vanliga avdelningen dagen efter förlossningen och sedan stannade vi på sjukhuset till fredag så att vi fick återhämta oss och vänja oss lite vid det nya livet. Mamma måste ju också lära sig allt möjligt nytt om att ta hand om mig. Pappa, eller tatinek som jag kallar honom, fick komma och hälsa på oss på eftermiddagarna. Mamma klarade sig ganska bra under dagarna, trots att ingen talade något annat än tjeckiska. Jag försökte nog hjälpa till med översättning, men min tjeckiska var kanske inte ännu så tydlig så det gick nog inte så bra.

Det var skönt för oss alla att få komma hem och börja vänja oss vid varandra här hemma. Andra natten hemma skrek jag till klockan 3 på natten men annars har jag sovit väldigt bra på nätterna och vaknar bara en gång för amning. Mamma och pappa är glada för varje natt som går så bra som de gör just nu. Jag har nog lite svårt att somna på kvällarna, men det brukar sist och slutligen inte ta så länge innan jag somnar, bara man bär omkring på mig. De första veckorna hade pappa semester så då kunde vi vara alla tre tillsammans hela tiden. Jag sov mest på dagarna, ofta fick mina föräldrar till och med väcka mig så att jag skulle äta. Jag började öka i vikt igen efter att ha tappat lite i början (min lägsta vikt på sjukhuset var 2950 gram) och när jag var 2,5 vecka gammal hade jag kommit redan 100 gram över min födelsevikt och också blivit 53 cm lång.

När jag var 3 veckor gammal började pappa jobba igen och mamma är nu ensam hemma med mig på dagarna. Igen dag är sig den andra lik, säger hon. De första dagarna ville jag inte sova på dagen och hon fick bära och bära på mig. Nu har det blivit lite bättre, men det tar länge för mig att somna och man får inte ge upp. Går vi ut på promenad sover jag oftast gott i vagnen och nu har mamma också provat bärsele med mig här hemma och då sover jag gott tätt intill henne. Man behöver ju mycket närhet när man är såhär liten så det är mysigt att sova så nära henne. Ibland sover jag faktiskt också duktigt i sängen på dagarna och jag kan sova allt mellan 30 minuter och 2,5-3 timmar i sträck.

Mitt stora intresse är att äta och ofta kan jag ta en lång lunch, då jag också sover lite emellanåt, eller bara ligger och funderar lite. Mamma och pappa är mycket spända på vad jag nu väger, då det tycker att jag blivit så stor. De hade ju nästan inga kläder i storlek 50 i början, eftersom alla sagt åt dem att man inte behöver så små kläder, de skulle man använda bara nån vecka eller så. Men jag var ganska så liten och allt vi hade här hemma var för stort. Nu börjar jag snart kunna använda storlek 56, fast en del kläder är stora där också.

Imorgon blir jag en månad gammal. Mamma tycker att jag alltid har varit här och måste ibland påminna sig om att jag nog ändå är ganska liten ännu. Vi lär oss något nytt varje dag, mamma och pappa lär sig mer om att vara föräldrar och jag lär mig hur det är att vara människa.

PS. Mamma har tänkt skriva något om graviditeten och förlossningen här i Tjeckien, men hon har ju inte så mycket tid över så det blir ett senare projekt.

Brrr...

...och nu är det alltså inte vädret, som tack och lov blivit svalare, som jag syftar på.
Vi är utan varmvatten en vecka! Huh, jag kan lova att det var lite svalt att ta en dusch i morse. Vi kokar vatten och blandar i ämbar för hårtvätt och imorgon har jag tänkt gå till frissan. Men annars försöker vi duscha i det som kommer ur kranen. Petr har härdat sig i några veckor och duschat med allt kallare vatten. Jag har faktiskt också duschat med ganska svalt vatten då vädret ju varit så fruktansvärt hett i alla fall, men det var nog ganska chock-kallt i morse i alla fall för mig. Det grundrepareras väl några rör någonstans, så det är bara att stå ut.

Artighet på bussen

Mina föräldrar är alltid så positivt överraskade av att folk här alltid stiger upp och ger dem (som äldre människor alltså) sittplats i spårvagn eller metron. Och det är faktiskt sant att det ofta är folk som automatiskt ser sig om ifall det kommer in någon äldre, handikappad eller gravid person och genast ger upp sin plats för denna. Nästa alltid, för riktigt alltid händer det ju inte. Det beror lite på när man åker, t.ex. i metron på morgonen ser man ibland att folk kastar en blick på ens mage och sen ser ut så där som att det tycker att de nog har rätt att sitta eftersom de ju ännu är trötta och på väg till jobbet.
Idag i spårvagnen när jag steg in var det en dam som helt tydligt såg mig, samma sak med en ung man som slängde en blick på mig och sen stirrade ut genom fönstret - båda tyckte nog att nån annan kunde stiga upp den här gången. Till slut var det en äldre man som steg upp och ursäktade sig hundra gånger för att han inte sett mig direkt och erbjöd mig sin plats (jag hoppades att den unga mannen framför honom åtminstone hörde hans ursäkter...). En gång var det en äldre dam som ganska tydligt siktade sig in på samma plats som jag i spårvagnen och jag erbjöd henne platsen - men direkt när hon såg min mage så brast hon ut i en massa ursäkter och förklarade att jag ju absolut skulle vara den som skulle sitta. Så stod vi nu och bollade lite fram och tillbaka, men tillslut satte jag mig ner i alla fall för hon insisterade.
Det roliga är ju alltså det att om folk inte genast har lagt märke till en men sen ser att man kanske behöver sitta, så ber det alltså en lång stund om ursäkt för att inte ha varit tillräckligt uppmärksamma. Jag brukar sen i och för sig tänka att jag ju själv kunde be om att få sitta om jag vill, men visst är det trevligt när folk ser att någon har svårt att röra sig eller har det tungt och automatiskt erbjuder en plats. I bussen här hos oss är det nog alltid någon som stiger upp och det är fint för busschaufförerna kör ibland lite väl häftigt för att man skall våga stå och inte vara rädd att flyga omkull eller få någons armbåge inkörd i magen. Jag minns också för nåt år sedan när jag erbjöd en äldre dam plats i metron. Hon tyckte att hon nog inte egentligen behövde sitta då hon bara skulle åka en hållplats men jag insisterade på det, och hon var sen så söt och sade att jag absolut skulle få tillbaka min plats genast när hon steg av eftersom jag var så snäll.
Hur som helst, trevligt med lite artighet i bussen i alla fall.

Kurorter

I Tjeckien finns många kurorter - jag föreställer mig alltid hur nån kejsare eller kejsarinna på Österrike-Ungern-tiden reste hit med hela sitt följe och semestrade i dessa städer. Också idag kan man hitta en mängd spa-anläggningar och dylika erbjudanden runt om i landet och det är nog något som man borde unna sig någon dag. En sommarlördag gjorde vi i alla fall en utflykt till den lilla staden Poděbrady öster om Prag. Från tåget klev man (nästan) rakt in i en park som sträckte sig upp mot centrum. Här kunde man strosa omkring, sätta sig på en bänk eller också smaka på helande vatten (fast vi sade hela tiden heligt vatten...) för 1 krona (= 4 cent) glaset.

Hoppas vattnet verkligen hade någon effekt, för gott smakade det i alla fall inte... rikt på mineraler förstås och det smakade otroligt mycket salt och järn! Huh!

Bättre smakade då de klassiska "oplatky" - stora runda, tunna kex med lite fyllning. Vi köpte mörk choklad, hallon-choklad, citron och nån till som jag redan glömt. De kostade hela 7 kronor styck... 

 

Staden ligger vid floden Labe, som när den flyter in i Tyskland byter namn till Elbe. Så när vi hade vår picknick vid flodstranden funderade vi bland annat på när vattnet som flöt förbi skulle nå Hamburg.

 

Jag lyckades i alla fall inte fota något annat i staden än Petr som häller upp ett glas vatten åt sig. Men en fin liten stad var det och en trevlig lördagsutflykt.



Interiör av skelettdelar

För några veckor sedan besökte vi den lilla staden Kutná hora som ligger ca 70 km öster om Prag. Staden är med på UNESCOS världsarvlista på grund av sin fina arkitektur bland annat från medeltiden. Under en lång tid var Kutná hora också centrum för silvergruvsindustri.

Staden är dessutom känd för något som kallas Benhuset i Sedlec (på tjeckiska kostnice Sedelec) som är ett litet katolskt kapell i stadsdelen Sedelec. Källarrummet till kapellet utsmyckas av konstfullt arrangerade ben från cirka 40 000 människor, ett så kallat ossauarium eller benhus.

Bakgrunden till detta var, enligt historien, att en abbot vid klostret i Sedelec sänts till det heliga landet under 1200-talet och tog med sig en kruka jord som han vid sin återkomst spred ut på kyrkogården. Därefter vallfärdade folk till Sedelec för att begrava sina anhöriga på en kyrkogård med helig jord från Golgata. Men det blev snart för trångt på kyrkogården, bland annat efter att digerdöden härjat. Därför byggdes ett källarrum i kapellet invid kyrkogården där skelettdelar från ca 40.000 människor uppbevarades. År 1870 fick en bildsnidare i uppdrag att få ordning på benhögarna och han gjorde imponerande, om än ganska makabra utsmyckningar av skelettdelarna. I vart och ett av kapellets hörn är benen upplagda i klockform. En stor sexarmad ljuskrona, som innehåller minst ett av skelettets alla ben, hänger i taket. Det finns också flera girlander och rosenkransar av dödskallar samt en komplett altartavla. (källa: Wikipedia)



Utsmyckningarna var faktiskt imponerande och man fascinerades av att någon kunde komma att tänka på att skapa sådana detaljer av skelettdelar. Dessutom funderade jag på vem som sköter städningen och dammar av allt detta!

 



Morgonpromenad med hundkör

Nu när jag är ledig försöker jag regelbundet ta mig ut på en morgonpromenad. Sommaren har varit så fin nu i flera veckor, men det är ganska hett på dagarna så man får passa på och gå ut på morgonen eller på kvällen för att orka röra på sig. Jag brukar gå en runda här i "byn", först genom ett område med egnahemshus och sedan snedda hem genom parken. Som "sällskap" har man diverse äldre invånare som också släpar sig runt på en promenad i morgonsolen. Främst ser man egentligen äldre män, någon gör lite jumppaövningar på en bänk, en annan cyklar förbi. De äldre damerna är väl hemma och förbereder lunch för sina gubbar redan.

Än så länge är jag snabbare på min promenad än de åldringar som tar sig runt med käpp eller kryckor, men de yngre pensionärerna skuttar nog raskt förbi mig. Få se när också käpp-och-kryck-gruppen hinner om mig, hehe.

Promenaden som går genom området med egnahemshus får ofta ett speciellt ackompanjemang. Här har säkert 95% av de som bor i egnahemshus en eller flera hundar (kanske det är samma i Finland också). Dessa vistas ute i trädgården och när man går förbi så visar de tydligt att man inte alls ska försöka komma närmare eller göra intrång i deras trädgårdar (som om det nu skulle ligga i mitt intresse att göra det...). Det är ett evigt skällande som följer en under promenaden. Och börjar en hund skälla, så börjar ju också grannens eller varför inte hunden tre kvarter bort också.

En sak som jag undrat över är om inte de som bor i husen tycker att det är ett värre oljud att deras hundar skäller hela tiden? Eller tycker de kanske att det är viktigare att hundarna försöker "skrämma bort" en potentiell inkräktare? Om jag hade en hund så skulle jag nog tycka att det blir lite mycket skällande, men å andra sidan så har väl folk uppfostrat sina hundar till att skälla vid minsta rörelse utanför staketet, så de blir väl inte störda.

Det som är lite tråkigt med de här skällande hundarna är att folk också tar med dem till butiken och kopplar fast dem utanför medan de själva går och handlar. Där står sedan hundarna och skäller 10-20 minuter medan husse eller matte gör uppköp. Vet inte om de är uttråkade eller om de försöker visa att de har någon form av makt fastän de befinner sig på allmänn plats och inte hemma? Kanske man får skylla sig själv om man bosätter sig i ett hus med matbutik i bottenplan, men samtidigt undrar jag om det verkligen är nödvändigt att hundar skäller så mycket? Inte går jag ju heller ut på torget och ställer mig att skrika åt hundarna...

Hur som helst, också om jag sätter igång en hel hundkör här i byn under mina morgonpromenader så fortsätter jag njuta av den lilla rundan som jag orkar traska runt för tillfället. Kanske det blir lite kvällspromenader nu under veckoslutet också.

Sommarlov

Jag gjorde som de tjeckiska skolbarnen och tog sommarlov den här veckan. Min ledighet började i och för sig redan igår, medan skolbarnen ännu skall vänta arbetsveckan ut, och den kommer ju nog att räcka lite längre än deras åtta veckor (min plan är väl att återvända till arbetslivet i typ januari 2015), men just nu känns det faktiskt mest som ett sommarlov.

Började ledigheten igår med att lite varva ner (sova ut) och sedan ordna upp en massa saker. Idag steg jag upp tillsammans med P och när han gick till bussen gick jag ut på en morgonpromenad. Det var verkligen skönt att börja dagen med en promenad och sedan morgonmål i lugn och ro. Nu sitter jag och väntar på leverans/installation av våra nya gardiner och sen får vi se vad man orkar hitta på idag.

De kommande tre veckorna är i alla fall redan fullt planerade med besök från familj och vänner, läkartider och annat program. Så först efter mitten av juli får vi se om jag sedan kommer att börja få det långtråkigt av att vänta. Nu är det mindre än två månader kvar till bf och det börjar kännas lite spännande, så därför är det bra att ha lite program nu de kommande veckorna i alla fall och inte bara sitta och rulla tummarna.

Hoppas på en trevlig, lagom sval och solig sommar i alla fall. Nu ser jag mest fram emot besök av min kära syster som anländer hit till Prag på söndag!

Glad sommar!

Aldrig lagom

Samtalsämnet nr 1 det här året är nog vädret. Inte är det riktigt "normalt", aldrig riktigt lagom och från det extrema till det än mer extrema.
"Efter solsken kommer hällregn...", sjöng Povel Ramel. Här var det tvärtom, efter 2-3 veckor av ösregn och översvämningar kom värmeböljan, och en helt extrem sådan. Lyckligtvis var den ju över på en knapp vecka, men man kan nog lugnt säga att ingen hade stått ut med mera. Luften stod mer eller mindre stilla, temperaturer närmare +40 grader. Som att stå i en bastu när någon samtidigt blåser på en med en varm fön, sade en kollega. På nätterna gick temperaturen ner till kanske +28... Vår lägenhet är relativt sval och blir det varmt får man snabbt vädrat, men nu var det ingen idé att försöka med det - dagstemperatur igår: inne +29, ute +37 - vi försökte sova men svettade oss igenom nätterna.
I natt kom sedan stormen och temperaturen sjönk med ca 10 grader - härligt! Men vilken storm - blixtarna var så häftiga att det gjorde ont i ögonen, fastän man låg i sängen med slutna ögon och gardinerna för fönstren. Idag är det blåsigt som bara den. Jag tvättade lakan och tänkte att dem kan jag ju nog ha på balkongen, de är så pass tunga att de inte blåser bort. Det gjorde de inte heller, det var bara hela tvättställningen som stjälpte i vinden! Suck...
Nu får vi se vad nästa vecka för med sig - normalisering eller nya överraskningar?

Mumintrollet och den stora översvämningen

Sommaren inleddes med regn, regn och åter regn i Prag och runt om i Tjeckien. Inte bara att det regnade flera dagar i streck, det regnade så som om någon skulle ha hällt ut ämbar efter ämbar med vatten. Inga små skurar alltså, utan det var direkta skyfall. Följderna blev förstås att vattennivån i floderna började stiga, och fortsatte att stiga... På flera håll råder katastroftillstånd, översvämningar och förstörelse.

Vi som bor nästan lika långt från Vltava (Moldau) i Prags centrum som vi bor från floden Labe (tjeckiska Elbe) öster om Prag har ju lyckligtvis inte märkt av vattenmassorna annat än på tryggt avstånd i tv:n. Men i Prag har man stängt metrostationerna i hela centrum och en bit utanför också, så visst har det påverkat oss på det viset att man fått hitta på alternativa rutter för att komma till jobbet. När man är hänvisad till bussarna som jag är, får man finna sig i att trängas i överfyllda bussar och att arbetsresan drar ut på tiden då trafikköerna är oändliga.

Nu hoppas alla förstås på bättre väder. Idag har det knappt regnat i Prag, men det lär väl dröja innan vattenmassorna sjunker undan.

Här kan man se bilder från översvämmade områden runt om i Tjeckien.

Återanvändning

Vi har haft ett skoskåp (eller ska det kallas skohylla) från IKEA som för det första gick lite sönder i flytten (billiga plastdelar) och för det andra inte riktigt hittat sin plats i den nya lägenheten. Först övervägde vi att föra tillbaka det till IKEA, de sade att de tar emot gamla möbler och antingen recyclar dem eller säljer dem till billigare pris ifall de går att reparera. Men efter lite funderande fram och tillbaka fick jag en briljant idé: Vi har sedan flytten haft diverse mappar och papper liggande i högar i arbetsrummet och inte riktigt haft plats för dem någonstans eftersom vi inte har någon bokhylla i det här rummet.
Så idag plockade vi isär skoskåpet och vred och vände lite på bitarna, borrade några hål och sågade av några bitar. Slutresultatet blev ett skoskåp återanvänt som en bokhylla. Tadaa!!!

Detta skåp...

...förvandlades till denna hylla...

Karnevaltider

I Mellaneuropa var det karneval för några veckor sedan. Fasching i Tyskland upplevde vi några gånger i München, och också i Tjeckien firar man en form av karneval: Masopust. Så för en tid sedan ordnades det i vår park (Kbely central park :-D) en karnevallördag med program (mest för barn) och en liten marknad. Man kunde köpa något ät- och drickbart och lite hantverk. Det var trevligt att märka att det ordnas lite program här i vårt område, som ju egentligen är ett eget litet samhälle, en by som idag hör till Prag.

Program för barnen - sång och dans och utklädda uppträdande
(vissa påminde om de finska påskhäxorna)

 

Tydligen hänger man också upp någon sorts "korvar"*på broräcket.
 

Och så passar man på att stycka en gris och hänga upp den också. :-)

Ljuset

En fördel med att ligga sjuk hemma en och en halv vecka i slutet av januari är att man hoppar över 10 dagar av lååångsamt ljusare dygn och dyker upp igen i en vardag som är betydligt ljusare än när man senast gick på jobb. Då jag i mitten av förra veckan äntligen frisknat till och gick på jobb igen blev jag ju överraskad av att det fortfarande var ljust när jag gick hem från jobbet kl. 16.15. Där hade jag helt missat den där ena minuten längre dagsljus per dag under hela 10 dagar och fick liksom 10-15 minuter extra i ett. Att det dessutom var en dag då det var sol och +10 grader varmt i Prag var ju inte heller så dumt.
Långsamt blir det också ljusare på morgonen, vilket jag är glad över för det här vintermörkret har i år på något sätt kännats extra mörkt och evighetslångt. Men nu går det mot ljusare tider och man börjar orka bättre med allt igen. Tack solen för att du ger oss lite mera ljus varje dag.

Noterat i sjukstugan

Om en person ligger sjuk hemma i sängen i en vecka så har man ett väldigt dammigt sovrum efter det.

Det kan vara trevligt att äga en uppsättning tygnäsdukar, annars snyter man lätt upp en medelstor skog under en veckas förkylning.

Man kan hosta så hårt och länge att man nästan kräks (sorry om någon inte är intresserad av att veta detta...).

Alla människor hostar på olika sätt. "Hur kan du hosta så snabbt?" frågade mannen och gjorde en jämförande studie i sin egen host-teknik som var betydligt långsammare. Siktar kanske på att vinna sprint i hostning... eller ska jag istället satsa på "flest antal hostningar under en 10-minuters hostattack"?

Hur som helst, efter 5 dagars konstant hostande börjar jag äntligen se en liten förbättring. Sov riktigt ordentligt i natt och överväger att nästa natt avstå från en eller kanske till och med två av de tre extra dynorna som hållit mig sovande i halvsittande ställning den senaste veckan. Låter dock fortfarande som om jag skulle ha kedjerökt i 20 år, men det är kanske en bisak. Grannarna har i alla fall inte ännu klagat på störande oljud, men så har vi det också ganska bra ljudisolerat.

Får tacka min man som sprungit ärenden och hämtat hem te, mediciner, etc. under hela veckan. Och är glad över att mamma i julas hämtade en uppsättning böcker som jag nu kunnat plöja igenom.

Slut på rapporten.

Inredning: Gardiner

Vi verkar ha nått en trend då det gäller att inreda lägenheten: ett par gardiner lyckas vi få upphängda per veckoslut.
Dagens par bör dock ännu förkortas, men med lite knappnålar här och där är det ju också helt ok.

Längtar efter ljusare tider

Idag på lunchen började jag diskutera midsommar med en kollega, vi pratade om och påminde oss om midsommar i Finland. Sedan diskuterade vi ett eventuellt midsommarfirande Prag.
Jag längtar just nu så otroligt efter vår, sommar, ljusare tider... Vad som helst utom det här tunga, gråa januari-mörkret, för det mesta regnigt. Alla som är så positiva till starten på ett nytt år, huhu säger jag bara. Januari är den värsta månaden, man har liksom inte riktigt kommit igång på det nya året, det är bara fruktansvärt mörkt fortfarande och låååångt till våren. Det är först 10:e januari idag!
Jaja, nog blir det ju vår här snart, ganska snabbt brukar det ju gå sedan trots allt. Men den där lilla svaga vintersolen skulle nog kunna visa sig emellanåt också nu i januari. Så att man skulle ha en liten föraning av att sol och värme nog finns där någonstans.
Dagens depressiva inlägg, eller? Tror jag ska gå och lägga mig. Imorgon är det i alla fall fredag och sedan veckoslut, hurra! :-)

Året 2012

Tänkte försöka ta upp bloggandet igen och passar på att göra en tillbakablick på året 2012 som var mycket händelserikt.

I januari hann vi turista lite i Tjeckien och upplevde riktig vinter uppe på berget Jested i Liberec.

Sedan blev det att jobba lite med byråkratin i Finland och Tjeckien för att förbereda för giftermål.

I mars turistade vi lite mera, vilade ut på wellness-weekend i den lilla staden Jindrichuv Hradec...



...där också den 15:e meridianen ligger.

Under påsken besökte vi goda vänner i Tyskland, på gränsen mellan gamla Öst- och Västtyskland.

 

Vi fick också uppleva traditionell påskbrasa.



I maj gifte vi oss i Prag.

 

Och i juni åkte vi på avslappnande bröllopsresa till danska Bornholm.



I juli hade vi en lång semester, besökte bland annat Stockholm och Helsingfors och bilade sedan i östra Finland. Vi vandrade i Koli nationalpark och njöt av natur, frisk luft och av att bara vara.

Tillbaka i Prag fortsatte sommaren men temperaturer runt +35 grader. Staden var vacker som alltid (här en kvällspromenad längs Vlatava efter att vi firat min födelsedag).

 

I slutet av augusti åkte jag på arbetsresa till ett regnigt och kallt Finland.



I september besökte vi (tradition) München och Oktoberfest.

Petr fyllde 30 år och det firades med familj och släkt i Trinec.

I oktober fick vi bostadslån, skrev i november på köpebrevet till en tre-rummare och firade  med skumppa i en ännu tom lägenhet.

I början av december flyttade vi in.

Vi hann reda upp det största kaoset till julen och lyckades till och med införskaffa en liten julgran.

Nu bär det alltså av in i år 2013 och jag väntar med spänning på vad det nya året för med sig. Hoppas på att orka skriva några blogginlägg då och då så att den som är intresserad av vårt liv i Prag kan följa med här på bloggen.