Namngivning

Eftersom jag får äta morgonmål ensam och i tystnad idag så hinner jag med lite bloggande också. Jag tänkte ännu skriva lite om namngivningen här i Tjeckien.
Som jag nämnde i det förra inlägget så skall man alltså bestämma sig för namnen redan innan barnet föds. På blanketten fyller man i både ett flick- och ett pojknamn (om man nu är helt säker på könet så räcker det förstås med bara någondera). Att göra som i Finland och vänta tills barnet föds och sedan se om namnet man tänkt ut passar eller kanske hitta något annat, det är helt främmande här. Petr tyckte det var konstigt att vänner i Finland inte hade namn åt sina barn på ett par månader efter att barnet fötts. Och egentligen tycker jag att systemet här är rätt bra, någon gång måste man ju bestämma sig och gör man det en månad innan barnet föds eller två månader efter så är det väl kanske inte så stor skillnad. Vi hade åtminstone bara ett tänkbart vardera av flick- och pojknamn så för oss var det ingen skillnad. (Och skulle det riktigt krisa sig och barnet vid födseln inte alls ser ut som det namnet man uppgett så kan man så vitt jag vet nog ändra.)
Namnet (eller namnen) skall hur som helst följa vissa regler, det går inte att hitta på vad som helst. Ifall båda föräldrarna är utlänningar får man utan problem välja vilket namn (ord) som helst, men om ena föräldern är tjeckisk så skall man följa de namn som finns listade som godkända tjeckiska namn. Detta är något som många utlänningar fasar för - tänk om jag velat ge mitt barn ett traditionellt finskt namn som inte finns i den tjeckiska listan? Ja, då får man ansöka om att få detta godkänt. Vi hade ju inga problem med detta eftersom vi valde namn som fanns listade här (också om vi stavar lite annorlunda), men jag har vänner som velat ge sina barn namn som inte fanns på listan. Då blir man tvungen att gå igenom några instanser och tydligen finns det någonstans en dam som sitter med alla världens kalendrar (eller så föreställer jag mig det) och slår upp utländska föräldrars namnförslag för att kolla om det är ok. De jag känner har fått namnen godkända, men varit tvungna att betala 700-1000 tjeckiska kronor för det. Och en vän till mig fick kämpa för att få igenom namnet Noa för sin son - hon är själv finländska och i Finland är ju namnet ett pojknamn. Men här fick hon höra att det inte går för sig, dels slutar namnet på -a så det passar ju inte att vara maskulint och dels är det ett flicknamn i Israel (vad det nu har med saken att göra då hon bor i Tjeckien och själv kommer från Finland är det ingen som kan förstå).
Lite konservativt är det alltså här i landet fortfarande. Det samma gäller ändelsen -ova på flickornas efternamn. Är man som utlänning inte medveten om att det automatiskt läggs till på efternamnet ifall det föds en flicka så blir det en "glad" överraskning när man hämtar ut barnets födelseattest. Jag tror att det är många utländska par som inte ens tänker på att någon skulle börja ändra på deras efternamn då barnet föds men här skrivs ett flickbarn automatiskt in med -ova också på sitt utländska efternamn, ifall man inte på förhand meddelar att det inte skall göras. Så fick t.ex. min förra chefs dotter (båda föräldrarna utlänningar) efternamnet Gockelova då hon föddes i Tjeckien. Självklart kan man få också detta ändrat efteråt, men det är en rumba att springa runt på magistraten och fixa det. Därför är jag glad att vi märkte blanketten som kunde fyllas i på förhand där vi uppgav att ena föräldern är utlänning och vi undanber oss tillägget -ova ifall det blir en flicka (detta var vi tvungna att göra trots att det i vårt vigselattest står att alla eventuella barn skall ha namnet Heczko, utan -ova).
En del hjärngymnastik får man alltså göra då man skall namnge ett barn i det här landet. Vi hade som tur inga problem och namnet - Ella Sofia Heczko - blev precis så fint som vi ville.