En graviditet i Tjeckien

Som Ella lovade för en tid sedan så hade jag tänkt skriva om hur det var att vara gravid här i Tjeckien, om uppföljningen och vården. Jag har förstås inget att jämföra med, annat än vad bekanta i andra länder berättat, men i det stora hela tyckte jag att vården var väldigt bra och professionell och att man faktiskt följdes upp väldigt mycket jämfört med i andra länder. Tjeckien lär också ha väldigt låg spädbarnsdödlighet, vilket kanske är tack vare just den mycket noggranna uppföljningen av gravida kvinnor.

Då jag ”plussat” hemma, som det så fint heter, så blev det ju dags att försöka hitta en gynekolog. Tack vare en lista på jobbets intranet hittade jag en klinik där det fanns gynekologer som talade ganska bra engelska och fick en tid där genast. På första besöket gjordes en normal undersökning och sedan ultraljud, men det syntes inget på det och jag fick order om att komma tillbaka om två veckor så kunde de säga med säkerhet hur det såg ut. Eftersom det här var strax innan jul och jag gärna hade fått graviditeten bekräftad lite som en julklapp, så blev jag lite olycklig och snälla som de var så fick jag göra ett blodprov och ringa senare samma dag. Eftersom det var positivt så fick jag sedan komma tillbaka om två veckor hur som helst och då gjordes det igen ett ultraljud där man första gången fick se en liten prick (jag nickade ivrigt då gynekologen visade men i ärlighetens namn så kunde jag nog inte avgöra alls vad som syntes där på skärmen). I början av graviditeten gick jag hos gynekologen varannan vecka. Varje gång mättes blodtryck, jag vägdes och så gjordes en gynekologisk undersökning med ultraljud. Så småningom blev besöken till en gång i månaden, samma procedur varje gång. Och varje gång fick jag se på skärmen hur det lilla livet blev mer och mer verkligt och tydligt.

I vecka 14+0 skulle man anmäla sig på förlossningssjukhuset. Det var mycket viktigt att det var just på dagen 14+0 om man ville ha en plats på ett visst sjukhus. Det vi valde var ett av de populäraste, där också många utlänningar väljer att föda eftersom många läkare talar engelska, och det har en max-kapacitet på 360 förlossningar i månaden, 12 platser ”lösgörs” vid varje anmälningsdag. Alltså steg vi upp i ottan och begav oss till sjukhuset. Då vi kom fram ca klockan 8 var vi 9:e i kön, vi hade alltså garanterat att få skriva in oss på sjukhuset. De som kommit först hade varit på plats redan efter halv 7! Sedan skulle man förstås beakta att ifall förlossningen skulle komma att sätta igång på en dag då sjukhuset redan var fullt så skulle man snällt komma att få föda någon annanstans.

Hos min gynekolog gjordes bara standarduppföljningen och för alla specialundersökningar fick vi remiss till förlossningssjukhuset. Först var det kub-testet, som ju alltså kollar risken för downs-syndrom. Sedan var det trippel-test som också det kollar riskfaktorer för downs samt för två andra sjukdomar (något med ryggmärgsbråck och något annat som jag inte minns). Vi fick senare veta att i tjeckisk lag är inte kub-testet ännu godkänt och att läkarna måste rekommendera att också göra trippel-testet. Ifall de inte gör det och kub-testet visat att det inte funnits risk för downs men barnet sedan trots allt föds med downs-syndrom så kan man stämma dem!

I vecka 20 gick vi sedan på det vanliga rutinultraljudet. På sjukhuset sade de dock att vi kom för tidigt – vi var där i vecka 19+3 men deras rutin var att göra detta test först efter vecka 20+0. De gjorde undersökningen och allt såg bra ut, men föreslog att vi skulle komma tillbaka tre veckor senare ändå. Vi sade ok, det är ju alltid trevligt att bli undersökt och se fostret så varför inte. Vi återvände alltså i vecka 22+3. Vid den undersökningen tyckte läkaren att jag hade lite mindre fostervatten än normalnivå så efter det fick vi komma på uppföljning varannan vecka fram till augusti. Vi blev alltså väldigt bekanta med sjukhuset och sprang där mest hela tiden. Tur nog så såg allt bra ut, barnet växte som det skulle, och det var bara uppföljning som gällde så att allt garanterat skulle gå bra.

I början av juli gick jag sista gången hos gynekologen, där man igen gått varannan vecka från ca 7:e månaden. Sedan blev man då ”omflyttad” till förlossningssjukhuset för den resterande graviditeten. Redan under det sista besöket hos gynekologen gjordes en ctg-kurva (kardiotokografi), alltså koll av fostrets puls i förhållande till livmoderns sammandragningar. På sjukhuset gjordes detta sedan också ett antal gånger under de sista tre veckorna av graviditeten, jag gick på ”monitor” som det kallades 4-5 gånger på grund av att det planerades in ett kejsarsnitt och de ville följa upp extra tätt och noggrant.

Ella hade fyra veckor innan beräknat datum inte ännu behagat svänga på sig och låg bekvämt med huvudet uppåt. På sjukhuset meddelade man alltså att vi planerades in för kejsarsnitt som skulle ske en vecka innan beräknat datum. Vi fick gå ett par gånger hos överläkaren för undersökning och information, fick ett extra ultraljud och som nämndes ett antal ”monitoreringar”. En massa papper skulle fyllas i och skrivas under och sedan skulle jag infinna mig på sjukhuset en dag innan det planerade snittet. Måndag 19:e augusti föddes hon sedan, jag var lokalbedövad och Petr var med under operationen. Operationsteamet skojade med mig och berömde mig, läkarna kom in och gjorde sitt jobb (de sade väl inte många ord utan koncentrerade sig på operationen och gick igen) och sedan kördes jag in på intensivavdelningen där jag sköttes under ett dygn innan jag fick åka upp till den vanliga avdelningen.

Jag tyckte att man här fick mycket bra vård under graviditeten. Det var uppföljningar hela tiden och också intressant att det gjordes ultraljud varje gång man gick hos gynekologen, alltså i början varannan vecka, sedan en gång i månaden och sedan igen varannan vecka. Dessutom fick vi ju en hel del extra UL i och med att vi behövde uppföljning på grund av fostervattnet – jag räknade att jag blev ”ultraljudad” på förlossningssjukhuset sammanlagt 10 gånger under graviditeten, därtill ännu alla gånger hos gynekologen. Det gjordes en massa olika tester hela tiden, men jag antar att det är samma test som görs i de flesta andra länder. På sjukhuset talade de flesta läkare på UL-avdelningen engelska, i samband med förlossningen var det endast en läkare (som undersökte mig dagen innan) och en sköterska (på risk-gravid-avdelningen dagen innan) som pratade engelska, men på något sätt klarade jag mig i alla fall. Tiden efter förlossningen kallas šesti-neděli, alltså ”6 söndagar” – sex veckor efter förlossningen skall man alltså gå till gynekologen igen för efterkoll.

Eftersom jag redan publicerade ett inlägg där det berättades en del om Ellas födelse och kejsarsnittet i sig var så hux-flux avklarat så blev det alltså ingen saftig förlossningsberättelse här.  Men kanske det intresserar någon att läsa om hur det är att vara gravid i ett annat land och jämföra med egna erfarenheter.



Ella och jag precis efter förlossningen.