5.11.2005

Det var en vacker höstlördag i början av oktober 2005 i München. Årets Erasmus-studenter hade samlats för en utflykt till slottet Neuschwanstein, man njöt av dagen, det var finnar, polacker, italienare, irländare, tjecker och många andra nationaliteter med i bussarna. Efter en trevlig dag beslöt man att träffas senare i puben i studentbyn Olympiadorf. Där dök jag upp på kvällen och skulle träffa några polacker, men som alltid var jag förstås tidig och ingen av de jag lärt känna under dagen var ännu där. Istället var det vid ett annat bord som några studenter höjde rösterna och ropade ”Erasmus!”. Jaha, de här var ju nya bekantskaper, men de hade varit med på utflykten och kände tydligen igen mig som Erasmusstudent, tyckte jag såg vilsekommen ut i puben och bjöd mig att sätta mig vid deras bord. De kom från Tjeckien.

Efter den kvällen blev det flera utflykter, pubbesök, fester... Vi blev så småningom ett gäng tjecker och finnar som umgicks en del. Och den där långa ljusa tjeckiska killen, han var ju väldigt trevlig. Hade bra humor, det var lätt att prata med honom... Så gick en knapp månad och lördag kväll 5.11 var det fest på slovakiska församlingen (jodå, där var det häftiga fester). Gruppen samlades igen, det var dans, dracks lite snaps i trapphuset, åts hemlagat och pratades. Avslappnad stämning och en lång och rolig kväll.

Så har det gått några år, närmare bestämt sex år på olika håll i Europa. Idag är det igen lördag 5.11. Ikväll skall jag och den där långa ljusa killen äta middag på en mysig restaurang i Prag. Dricka ett gott vin och njuta av att vara tillsammans, att ha ett gemensamt liv både i vardag och fest.

Flodhäst bland gaseller

Nu dansar jag ju definitivt smidigare än en flodhäst, men då vi den här veckan äntligen kom iväg till folkdansgruppen jag skrev om tidigare, kan man nog säga att känslan av att vara av en lite större storlek än de andra kvinnliga dansarna var påfallande. De i sina kjolar, benvärmare och små nätta dansskor  – jag i bekväma danslänkkare och sportbyxor. De som slänger upp benet på väggstången och strechar – jag som ivrigt joggar, hoppar, strechar men känner mig som den minst viga människan på jordklotet.

Och sedan de roliga i att jag har dansat folkdans i 15 år och jo, därför kan jag redan dansa polka och allt annat i de danser som liknar våra danser. Oj vad jag fick beröm av kavaljererna då jag kunde dansa polka motsols :-D Men nej, jag känner mig inte riktigt hemma i akrobatiska hopp, vilda snurrar och liknande som de märiska danserna tycks innehålla (beror det på åldern?).

Ja, vi får se om det blir aktivt dansande av detta. Kanske en kurs i sällskapsdans med vals, polka, etc. tillsammans med sin käraste också kunde vara trevligt.

Ekologisk mat

Jag försöker köpa ekologiska livsmedel så gott det går. Utbudet i supermarketarna är inte speciellt brett. Det begränsas ganska långt till lite grönsaker och frukt samt bio-ägg. Idag såg jag faktiskt både bio-joghurt och bio-ost. Så det börjar dyka upp en del.
Man får dock blunda för priserna. Och jag kan förstå att bio-vågen inte slagit igenom här ännu. För 6 stycken bio-ägg får man betala 49,90 tjeckiska kronor (motsvarande ca 2 euro). De billigaste vanliga äggen kostar 16,90 Kc (ca 0,68 €) för 6 stycken. I lördags köpte jag tre (!) bio-tomater för 59,90 Kc (= 2,40 €). Hur många tomater får man inte för samma pris om man väljer de icke-ekoodlade?! Bio-joghurten jag såg idag kostade 16,90 Kc, den vanliga joghurten brukar kosta ca 8,90 Kc...
Nu låter de här priserna säkert inte så höga i skandinavernas öron, men då skall vi komma ihåg att en tjeckisk medellön (brutto) ligger på ca 1000 euro, i Prag är den lite högre, ca 1200 euro. Så om folk ska välja ägg för 0,68 euro eller för 2 euro är skillnaden ganska stor.
Men jag blundar och köper det som finns att få i bio-väg. Det börjar också dyka upp fler och fler marknader där man kan köpa frukt, grönsaker, köttprodukter, ost, bröd, bakverk och t.om. vin (mycket viktigt, hehe...) direkt från odlarna. Det tycker jag är positivt i alla fall. Vi har marknad vid vår metrostation varje onsdag, bara att stiga av metron, gå över marknaden och traska hem med sina uppköp. Där får jag i alla fall ett stooort äpple för ungefär samma pris som jag köper ett litet (icke-bio) äpple i butiken. Imorgon kväll får jag igen smaska på ett härligt saftigt marknadsäpple :-)

Att heta John....

Paradoxen av att vara den enda med ett anglo-saxiskt namn i kvarteret:
För en tid sedan fick vi ett brev postat till Jason / Peluskova 1559 / Praha. Brevet var postat i England och vi konstaterade att det knappast var till oss (eller mig snarare).
Igår förde vi brevet till posten och meddelade snällt att det kommit fel. Tyvärr fanns det ingen avsändaradress på kuvertet, så knappast kunde de väl skicka det tillbaka, snarare slänga bort det.
Ja, gissa då vad vi hittade i postlådan då vi kom hem idag. Brevet till Jason!
VEM är du Jason? VAR bor du?
Vi bor då i nr 1443 och så vitt vi vet finns inget nummer 1559 på vår gata. Men kanske vi skall gå på jakt...
Och visst, Jason eller Johnsson - likheten är ju slående! :-D

Kaurismäki-maraton

I slutet av förra veckan ordnades det en Kaurismäki-filmfestival i Prag. Den gick av stapeln på en liten biograf som nog var så långt från dagens multi-kinopalats som man kan komma. Här fick man köpa öl och salta pinnar istället för coca-cola och popcorn. Salen var precis en sådan där gammal biosalong som känns som hämtad från en svunnen tid.
Tre finska killar hade med hjälp av olika organisationer och stiftelser planerat fem dagar bioprogram och alla Kaurismäki-filmer visades. Vi gick på fem av dem och började på fredag kväll med "Leningrad Cowboys goes America", en ganska komisk film som inte krävde mycket koncentration, men som var precis lagom att slappna av till efter arbetveckan. På lördag såg vi "Mies vailla menneisyyttä" (som jag sett för ca 10 år sedan i Finland) - Kaurismäki tragi-komik i högsta grad, kändes nästan lite som en finsk "Les Miserables", samhällets udda och utstötta i fokus. Och på söndag tog vi en maraton-kväll med tre filmer: "I hired a contract killer", "Kauas pilvet karkaavat" och den nya filmen "Le Havre". Den första filmen lät lustigare än den var, det skulle handla om en man som är trött på livet och hyr in en proffsmördare för att ta livet av sig eftersom han inte lyckas själv, men i samma veva blir han förälskad och har plötsligt ingen lust längre att dö. Filmen var väldigt långsam och också komiken blev väldigt utdragen. "Kauas pilvet karkaavat" kändes som en Kaurismäki-klassiker. Jag minns att vi såg den på någon finskatimme i skolan. Kaurismäkis senaste film, "Le Havre" var sevärd. Den kändes mera "europeisk" och hade mera flyt (de pratade i alla fall mera än i de andra filmerna, kommenterade Petr), samtidigt som Kaurismäkis stil nog fortfarande kändes tydligt. Temat illegala immigranter är ju också väldigt aktuellt.
Publiken bestod både av tjecker och finnar. Prag tycks locka till sig en hel del finländare. Vi har någon gång konstaterat att det verkar som om tjecker och finländare har en liknande mentalitet, kanske det ligger något i det. Kaurismäki verkade i alla fall gå hem hos publiken - jag har aldrig tidigare upplevt att det applåderats på bio.

Frankfurt...

...en stad full av kontraster.
Eller en stad sedd ur grodperspektiv...

I Frankfurt tillbringade jag en lördag förmiddag. Det var tredje gången jag var i Frankfurt, men första gången jag såg staden riktigt ordentligt. För ett antal år sedan var vi där mitt i vinter och och i mörkret såg man inte så mycket, andra gången kom vi pga Deutsche Bahn så sent fram att vi inte hann med något annat än rusa till Alte Oper (syns på tredje bilden) för att lyssna till Göteborg Symfoniker. Men nu hann jag alltså promenera runt i stan i flera timmar och märkte att det fanns så otroligt många detaljer att se på. Speciellt kontrasterna mellan de äldre husen och de moderna skyskraporna var på något sätt väldigt facinerande. Grodperspektiv och nackspärr är kanske andra väl beskrivande ord för min vistelse i staden.
Det här var första stoppet för mig på resan, en riktigt skön förmiddag för mig själv. Sedan åkte jag till Mainz och tillbringade resten av semestern tillsammans med Petr. Fortsättning följder alltså...

Uppdatering

Jag måste skriva och uppdatera här i efterhand. I slutet av september åkte vi ut på en liten Europa-resa och det blev så mycket program så bloggen blev lite lidande. Men nu skall det bli av att rapportera lite igen. Måste bara redigera några foton först.