Om att visa upp sitt resekort

Idag kom det biljettkontrollanter på spårvagnen, jag hade redan grävt fram mitt resekort ur plånboken som fanns i ryggsäcken nere i barnvagnen men de viftade vänligt och sade att det är ok, jag behöver inte visa mitt resekort. Det här har ofta hänt i spårvagnen/metron då jag reser med barnvagnen, de vill tydligen inte besvära en då man har fullt upp att hålla styr på vagn och barn. Tacksam är man ju för det förstås.

Samma hemresa i bussen blev jag istället utskälld av busschauffören för att jag inte trängde mig fram från mitten av den proppfulla bussen (bl.a. en skolklass) för att visa mitt resekort åt honom. Jag förstår att de i regionbussarna vill se passagerarnas resekort för att kolla att man inte åker längre än man får och där stiger man normalt också på enbart vid framdörren. Med barnvagn stiger man ju på i mitten och det känns inte helt trevligt att lämna sitt barn där för att själv rusa fram och vifta med kortet, speciellt som det flera gånger hänt att chauffören gasat iväg i full fart innan jag sedan hunnit tillbaka till mitten för att hålla fast vagnen. Men, jag går alltid fram om gången är såpass tom att det går. Det var den inte idag men chauffören höll både mitten- och framdörrarna öppna och började ropa något och till sist insåg jag vad han ville. Sprang alltså ut genom dörren i mitten och till framdörren, där jag då fick utskällningen att hela bussen bara väntar på mig, och sen yttre vägen igen tillbaka. Tacksam för skolklassens lärare som bekräftade att de vaktar vagnen åt mig men nog kunde väl den arma chauffören ha varit lite mer flexibel ändå och struntat i att behöva se mitt resekort just idag?

Har röstat

Nåja, nu ett försök att blåsa liv i den här bloggen igen. Jag har faktiskt flera tankar om inlägg i huvudet, men jag hinner ju aldrig skriva.

Idag har vi i alla fall varit och röstat. Ja, jag har alltså för första gången röstat i ett val i mitt nya hemland Tjeckien. Eftersom jag här än så länge bara har temporärt boende (det kan vi ta i ett annat inlägg, lite krångliga system här...) så var jag först tvungen att gå till rådhuset och skriva in mig i vallängden. Det var dock inga problem eftersom jag är EU-medborgare (Hör Finland till EU? frågade damen på rådhuset dock... Med mitt EU-pass framför sig, hehe. Men det är ju inte alltid så lätt att veta). Så fick jag med mig ett kuvert med valsedlarna och informationen att jag får rösta i kommunalvalet (alltså det lokala för Kbely) och för huvudmagistraten i Prag (inte i senatsvalet dock).

En blick in i kuveret - ojdå, lite annat system än hemma i Finland. Valsedeln för kommunalvalet var relativ enkel, typ en dubbelvikt A4. För magistratvalet var valsedeln större än typ Hesari i storformat. Jaha, och så skulle man då förstå sig på hur själva valsystemet fungerade. Jo, på valsedeln fanns alla partier med alla kandidater listade. Ville man göra det enkelt för sig så kryssade man bara i rutan vid ett partinamn. Då faller ens röst på partiet. Men, man kan också välja enskilda kandidater, t.ex. i kommunalstyrelsen sitter 15 personer så då kan man kryssa för 15 namn från olika partier. Eller så väljer man att kryssa för ett parti (A) men dessutom t.ex. två namn från ett annat parti (B), då får parti A mina kryss för två namn färre än ifall jag bara kryssat för vid deras partinamn utan övriga enskilda kandidater. Eh, jag fattar nästan. Ja och i huvudmagistraten sitter typ 56 ledamöter... Det är ju som att kryssa för lotto om man vill gå in för att välja enskilda kandidater. Behöver jag säga att jag gjorde det enkelt för mig och valde ett helt parti?

Nåväl, vi kryssade till och med i våra blanketter hemma vid köksbordet och sen traskade vi iväg till vallokalen. Där skulle man uppge sitt husnummer, eller egentligen gå fram till rätt valfunktionär av de ca 10 som satt där (hm, jag borde ta reda på varför husnumren är så konstiga här, det är liksom sällan 1, 3, 5 till vänster och jämna till höger utan nummer som 673/5 eller 1067/2, nå det får vi också ta senare). Jag gav dem mitt pass och mitt "residence permit" men då skickades jag till en annan valfunktionär som tydligen hade hand om de "udda" invånarna. Aha, ni är den där finländskan, sade hon (ja, säkert den enda här i byn), och så kryssade hon av mig på listan där damen på rådhuset skrivit in mig. Sedan var det bara att gå in i röstbåset, lägga in sina valsedlar i ett nytt kuvert och slänga in det i valurnan. Sådär, nu har jag gjort min samhällsplikt och röstat!

1 år

För ett år sedan...

Idag - Ella 1 år

Vänligen betala

Följande utspelade sig på järnvägsstationen i Bratislava:

Vi: Kan vi sätta barnvagnen här i vagnen för bagage/cyklar så är den inte i vägen i korridoren?

Konduktören: Har ni biljett?

Vi: Ja, vi har reserverat resa med det här tåget.

Konduktören: Jag menar, har ni köpt biljett för barnvagnen?

Vi: Öööh?

Konduktören: Ni måste ha biljett för vagnen. Vänligen betala i biljettkassan i hallen, det kostar 2 euro.

Nå just så...

Lite senare i tåget, konduktören kollar våra (4 vuxna) biljetter, nickar mot den sovande (nästan) 1-åringen.

Konduktören: Och barnets biljett...?

Vi: Öööh...?

Konduktören: Ni har ingen biljett för barnet!

Vi: Hm, hon är ju inte ens ett år, sitter i famnen, tar inte upp någon plats (i tåget där vuxna måste ha platsbiljett)?!!

Konduktören: Barnet måste betala biljett, kategorin barn 0-6 år. Var så vänlig, 10 euro.*

Nå suck... Sammanlagt 12 euro betalat för 1-åringen för en 2-timmars tågresa inom Slovakien. Vi vuxna betalade 17 euro/person för hela resan från Bratislava ända över gränsen till Trinec (tillbaka till Tjeckien)...

*I biljettluckan skulle det ha kostat 5 euro men då vi frågade på tågstationen i Prag om vi skulle betala för ett spädbarn så sade de att barnet reser gratis - nå, tydligen inte på ic-tåg i Slovakien.

Så nu vet vi det...

Örhängen

Ella och jag åkte buss en dag. Ella var klädd i en blå-vit-randig klänning. En gammal dam började prata med oss och antog  att Ella var en pojke. Då jag korrigerade och sade att hon nog är en flicka så ursäktade sig damen och förklarade att då barnet inte har örhängen så förstod hon inte att det var en flicka.

Jaha, det är det som är koden! Har barnet inte örhängen så är det självklart en pojke. Heh!

Här i Tjeckien (och väl kanske i andra östeuropeiska länder) är det tradition att låta göra hål i öronen på små flickor, redan vid ett par månaders ålder faktiskt. Jag har inte ännu riktigt fått reda på varför. Bara för att indikera att de är flickor?

Själv tycker jag att det är onödigt och säger nej till det. Ella får nog när hon blir äldre själv önska sig hål i öronen om hon vill ha.

Snart ett år

Min baby-app (jaja, man har självklart en sådan) säger att det är 50 dagar kvar till nästa födelsedag. Va, vart försvann det här året? Det som kändes oändligt i början och många gånger tungt och krävande. Samtidigt så intensivt och roligt. Varje dag har betytt något nytt.

Snart blir den här filuren 1 år!

De japanska damerna och den blonda blåögda babyn

Ella och jag flög från Prag till Helsingfors med Finnairs flyg som självklart var fullt med japanska turister. Under flygresan blev jag tvungen att byta på Ella och eftersom vi satt längst fram fick jag ta henne på armen och traska genom hela planet till de bakre toaletterna där det faktiskt finns skötbord. Ungefär på halva vägen satt en grupp japanska damer (3-4 bänkrader fulla). En av dem längst fram fick syn på Ella och började vifta och peka och hojta till sina medresenärer. Där satt sen typ 15 japanska damer och oh:ade och ah:ade och skrattade och viftade till Ella när vi gick förbi. Då Ella valde att bjuda på ett leende applåderade de alla. :-D

Vilken upplevelse - nu förstår jag lite hur mina vänner som bor i Japan med två blonda barn måste känna sig.

Ella var dagen till ära klädd i vita strumpbyxor och vit body, blå shorts och ett blått linne med vita prickar. En äkta Suomi-tyttö, hon kunde ha blivit Finnairs nya maskot. Nästan så att japanerna hade plockat med henne hem som souvenir.