Finländare

Vår lilla Ella är nu redan också finsk medborgare! Efter en massa spring på 4-5 olika inrättningar här i Prag för att få hennes födelseattest översatt med apostille (den storyn borde jag ju också skriva ner, får ta det en annan gång), så var processen på magistraten i Helsingfors otroligt enkel - det tog mig ca 3 minuter att lämna in pappren, och de tog kopior på det de behövde. En knapp vecka senare hade vi ett utdrag från befolkningsdatasystemet här i postlådan. Nu har hon finskt personnummer (det borde jag lära mig utantill, men det är jätte krångligt, ingen logik som i mitt eget). Finskt pass eller id-kort skaffar vi dock inte, det är så dyrt! Här i Tjeckien kostar id-kort ca 2 euro och pass kanske 8 euro, så hon får klara sig med det (hon har redan ett tjeckiskt id-kort).

Barnkläder

Hur skall man förstå sig på det här med storlekarna på barnkläder då det redan för spädbarn visar sig att olika butiker och märken har olika stora kläder för samma storlekar? Jag köpte en vinterhalare (overall) åt Ella, begagnat så jag kunde inte ens se på den så värst mycket innan, och det står i den att det är för ett barn på 3-6 månader (upp till 8 kg). Det skulle ju räcka jätte bra hela vintern tänkte jag. Igår satte jag på henne den för första gången och den verkar just nu vara precis passlig. Nu är hon 3,5 månader och när hon var 3 månader var hon precis på medelkurvan vad gäller längd och vikt så hon är inte extra stor eller något. Jag undrar verkligen om halaren skall gå på henne ännu om 2 månader?
Är skandinaviska barn och längd- och viktkurvorna i Skandinavien kanske annorlunda än de i andra länder? Halaren är av märket Mothercare och jag tror att det är brittiskt. Men samtidigt har hon en annan halare som jag också tror är ett brittiskt märke, också i storlek 3-6 månader (62/68) och den drunknar hon i fortfarande. Vi har också en ylle-fleece-overall från Polarn&Pyret som är storlek 62/68 och den har jag inte ens börjat använda eftersom den är jättelång.
När Ella var 2,5 månader köpte vi en klänning på KappAhl. Den var i storlek 62 men jag tyckte att den såg ganska liten ut så jag tog också en annan klänning i storlek 68 också, den kan hon ju ha senare tänkte jag. Klänningen i storlek 62 provade jag på henne en gång hemma, och tog av den direkt. Hon kunde ju knappt röra sig i den. Klänningen i storlek 68 var lite stor men helt ok. Och då skall storlek 62 motsvara 2-4 månader och 68 motsvara 4-6 månader. Samtidigt köpte vi en body på KappAhl i storlek 62 - den är fortfarande stor åt henne. Hoppas inte butikerna gör flickkläder (klänningar typ) redan för spädbarn i spända, mindre storlekar, precis som det verkar vara för äldre barn att flickorna skall ha tighta kläder medan pojkarna har lösa byxor och tröjor.
Sedan är det väl ganska stor skillnad på en 3-månaders och en 6-månaders baby så man kunde tycka att de skulle göra en halare som skall gå för 3-6 månader lite större så att den säkert går på hela tiden, det gör ju inget om den är stor i början. På en baby kan man ju inte direkt börja prova kläderna, så som man gör själv, så det är inte så enkelt om klädtillverkarna har olika mått på samma storlekar. Ja, vi får se hur länge Ella kan ha den här vinterhalaren. Kanske hon har gjort en växtspurt på en halv månad och inte växer så mycket på kommande 1-2 månader istället (man lyckas ju inte mäta henne själv så vi vet inte hur lång hon är just idag).

Namngivning

Eftersom jag får äta morgonmål ensam och i tystnad idag så hinner jag med lite bloggande också. Jag tänkte ännu skriva lite om namngivningen här i Tjeckien.
Som jag nämnde i det förra inlägget så skall man alltså bestämma sig för namnen redan innan barnet föds. På blanketten fyller man i både ett flick- och ett pojknamn (om man nu är helt säker på könet så räcker det förstås med bara någondera). Att göra som i Finland och vänta tills barnet föds och sedan se om namnet man tänkt ut passar eller kanske hitta något annat, det är helt främmande här. Petr tyckte det var konstigt att vänner i Finland inte hade namn åt sina barn på ett par månader efter att barnet fötts. Och egentligen tycker jag att systemet här är rätt bra, någon gång måste man ju bestämma sig och gör man det en månad innan barnet föds eller två månader efter så är det väl kanske inte så stor skillnad. Vi hade åtminstone bara ett tänkbart vardera av flick- och pojknamn så för oss var det ingen skillnad. (Och skulle det riktigt krisa sig och barnet vid födseln inte alls ser ut som det namnet man uppgett så kan man så vitt jag vet nog ändra.)
Namnet (eller namnen) skall hur som helst följa vissa regler, det går inte att hitta på vad som helst. Ifall båda föräldrarna är utlänningar får man utan problem välja vilket namn (ord) som helst, men om ena föräldern är tjeckisk så skall man följa de namn som finns listade som godkända tjeckiska namn. Detta är något som många utlänningar fasar för - tänk om jag velat ge mitt barn ett traditionellt finskt namn som inte finns i den tjeckiska listan? Ja, då får man ansöka om att få detta godkänt. Vi hade ju inga problem med detta eftersom vi valde namn som fanns listade här (också om vi stavar lite annorlunda), men jag har vänner som velat ge sina barn namn som inte fanns på listan. Då blir man tvungen att gå igenom några instanser och tydligen finns det någonstans en dam som sitter med alla världens kalendrar (eller så föreställer jag mig det) och slår upp utländska föräldrars namnförslag för att kolla om det är ok. De jag känner har fått namnen godkända, men varit tvungna att betala 700-1000 tjeckiska kronor för det. Och en vän till mig fick kämpa för att få igenom namnet Noa för sin son - hon är själv finländska och i Finland är ju namnet ett pojknamn. Men här fick hon höra att det inte går för sig, dels slutar namnet på -a så det passar ju inte att vara maskulint och dels är det ett flicknamn i Israel (vad det nu har med saken att göra då hon bor i Tjeckien och själv kommer från Finland är det ingen som kan förstå).
Lite konservativt är det alltså här i landet fortfarande. Det samma gäller ändelsen -ova på flickornas efternamn. Är man som utlänning inte medveten om att det automatiskt läggs till på efternamnet ifall det föds en flicka så blir det en "glad" överraskning när man hämtar ut barnets födelseattest. Jag tror att det är många utländska par som inte ens tänker på att någon skulle börja ändra på deras efternamn då barnet föds men här skrivs ett flickbarn automatiskt in med -ova också på sitt utländska efternamn, ifall man inte på förhand meddelar att det inte skall göras. Så fick t.ex. min förra chefs dotter (båda föräldrarna utlänningar) efternamnet Gockelova då hon föddes i Tjeckien. Självklart kan man få också detta ändrat efteråt, men det är en rumba att springa runt på magistraten och fixa det. Därför är jag glad att vi märkte blanketten som kunde fyllas i på förhand där vi uppgav att ena föräldern är utlänning och vi undanber oss tillägget -ova ifall det blir en flicka (detta var vi tvungna att göra trots att det i vårt vigselattest står att alla eventuella barn skall ha namnet Heczko, utan -ova).
En del hjärngymnastik får man alltså göra då man skall namnge ett barn i det här landet. Vi hade som tur inga problem och namnet - Ella Sofia Heczko - blev precis så fint som vi ville.

Kärt barn har många namn

När Ella blir stor kommer hon att presentera sig med dubbelnamn, sade Petr en dag. Inte med ”Ella Sofia” dock, utan som ”Ella Bella”, hon kommer att tro att hon heter det.

Så som alla barn så har Ella fått otaliga smeknamn redan. Här i Tjeckien är det vanligt att man följer det ”allmänna” smeknamnet, eller diminutiven, för ett namn, och för Ella är det Ellinka som hon kallas. Att hos oss i Finland hitta på egna namn som antingen anknyter till det riktiga namnet eller är något helt annat (jag tänker på att jag känner tre personer som kallas för Putte och alla heter något helt annat egentligen), är inte så vanligt. Heter man Anna så kallas man för Anička eller Anči (č uttalas tsch), heter man Petr kallas man för Pet’a (uttalas Petja). Och alla människor känner till de allmänna smeknamnen och använder dem (om man är du med den andra alltså).

Nåja, Ella har ju i alla fall av mig och min familj fått ett antal smeknamn, som nog också Petr använder.

Här ett urval som hänvisar till namnet: Elli, Ellis, Ella Bella, Bellis, Eltsu, Eltsu-beltsu, Ellukka…

Och övriga (som det nog bara är jag som använder): mys-gurka (som har blivit bara gurkan), marr-råtta, jomsa-kajsa, famn-groda, trollungen, fågelungen (när hon var nyfödd så pep hon alldeles förskräckligt och sträckte på halsen efter mat, precis som en liten fågel)…

Återstår att se om det blir något namn som ”fastnar” eller om hon kör på Ellinka själv någon dag. Det att hon har två förnamn gör här att båda namnen används, för det fungerar inte på samma sätt med mellannamn som hos oss. Står det två namn i dina papper så heter du ju så – på samma sätt som jag alltid får post från får post från t.ex. försäkringsbolag eller banken på namnet Anna Wilhelmina Heczko, så får hon post på Ella Sofia Heczko.

Om man har två förnamn i Tjeckien så är man högst antagligen katolik och då får man det ena namnet vid födseln och det andra vid dopet, men det betyder att det andra namnet inte registreras annat än i kyrkan. Här skall man nämligen redan innan barnet föds uppge vad det skall heta (dvs. fylla i ett antal papper, också om man vill ha en flicka att ha efternamnet utan -ova, t.ex. för att man själv är utlänning) och det registreras på magistraten direkt vid födseln med detta namn.

Svar: Skattefinansierat

Det kom en fråga efter det förra inlägget angående finansiering av alla undersökningar under graviditeten. Jag vet ju igen inte hur det är i andra länder, men här var det till största delen skattefinansierat. Hur mycket man själv betalar i slutändan beror mest på vilket förlossningssjukhus man väljer, eftersom de kan ha olika tilläggstjänster som man eventuellt betalar för. Kostnaderna för dessa varierar mycket mellan sjukhusen.

Jag betalade 80 kronor (motsvarar ca 3,20 euro) de två första gångerna hos gynekologen, och samma sak då jag gick på efterkontroll efter förlossningen. 30 kronor är en allmän expeditionsavgift som alltid betalas hos läkarna, 50 kronor var en "undersökningsavgift". Men detta var alltså bara de två första gångerna, sedan behövde man inte betala något mera under resten av graviditeten.

För sjukhusvistelsen betalade jag 100 kronor (4 euro) per dag, alltså 500 kronor sammanlagt, och det var typ för mat och sjukhuskläder. Det som kostade extra och kostade ganska mycket var att gå på förlossningsförberedande kurs samt att få ha sin partner närvarande vid förlossningen. Båda kostade 1500 kronor var (ca 60 euro) - man fick ett paketpris på 2750 kronor (250 kronor rabatt, heh) om båda gick på kursen. Här märker man att det alltså inte alltid är så vanligt att papporna är med vid förlossningen. Eller så var det åtminstone förut, det har nog också ändrats och de flesta pappor (partners) vill vara med. Men ledigt från jobbet får partnern enligt lag endast för att följa kvinnan till sjukhuset, sen skall man återvända till arbetsplatsen (Petrs chef är däremot så superb så hon såg till att han självklart fick lite ledigt för att vara med om förlossningen - och han var ju faktiskt på jobbet väldigt snabbt ändå eftersom vi hade kejsarsnitt tidigt på morgonen).

Hur som helst, det mesta var alltså skattefinansierat. Jag glömde ännu i förra inlägget att skriva att man under graviditeten dessutom gick på en läkarkontroll med EKG-check till sin vanliga läkare samt till tandläkaren. På grund av kejsarsnittet var jag dessutom tvungen att göra en extra läkarkontroll med typ 25 olika prover för att kolla att jag var ok för operationen. Ingen av dessa kontroller kostade heller något extra.

Vi betalar normal sjukförsäkring från våra löner, alltså på samma sätt som i till exempel Finland. Det finns dock inte bara ett sjukförsäkringsbolag (så som i Finland) utan man väljer själv bland de som finns. Men det är fråga om kommunal sjukförsäkring i alla fall. Ella är också sjukförsäkrad på samma sätt, vi har bara registrerat henne på samma bolag som vi själva.

En graviditet i Tjeckien

Som Ella lovade för en tid sedan så hade jag tänkt skriva om hur det var att vara gravid här i Tjeckien, om uppföljningen och vården. Jag har förstås inget att jämföra med, annat än vad bekanta i andra länder berättat, men i det stora hela tyckte jag att vården var väldigt bra och professionell och att man faktiskt följdes upp väldigt mycket jämfört med i andra länder. Tjeckien lär också ha väldigt låg spädbarnsdödlighet, vilket kanske är tack vare just den mycket noggranna uppföljningen av gravida kvinnor.

Då jag ”plussat” hemma, som det så fint heter, så blev det ju dags att försöka hitta en gynekolog. Tack vare en lista på jobbets intranet hittade jag en klinik där det fanns gynekologer som talade ganska bra engelska och fick en tid där genast. På första besöket gjordes en normal undersökning och sedan ultraljud, men det syntes inget på det och jag fick order om att komma tillbaka om två veckor så kunde de säga med säkerhet hur det såg ut. Eftersom det här var strax innan jul och jag gärna hade fått graviditeten bekräftad lite som en julklapp, så blev jag lite olycklig och snälla som de var så fick jag göra ett blodprov och ringa senare samma dag. Eftersom det var positivt så fick jag sedan komma tillbaka om två veckor hur som helst och då gjordes det igen ett ultraljud där man första gången fick se en liten prick (jag nickade ivrigt då gynekologen visade men i ärlighetens namn så kunde jag nog inte avgöra alls vad som syntes där på skärmen). I början av graviditeten gick jag hos gynekologen varannan vecka. Varje gång mättes blodtryck, jag vägdes och så gjordes en gynekologisk undersökning med ultraljud. Så småningom blev besöken till en gång i månaden, samma procedur varje gång. Och varje gång fick jag se på skärmen hur det lilla livet blev mer och mer verkligt och tydligt.

I vecka 14+0 skulle man anmäla sig på förlossningssjukhuset. Det var mycket viktigt att det var just på dagen 14+0 om man ville ha en plats på ett visst sjukhus. Det vi valde var ett av de populäraste, där också många utlänningar väljer att föda eftersom många läkare talar engelska, och det har en max-kapacitet på 360 förlossningar i månaden, 12 platser ”lösgörs” vid varje anmälningsdag. Alltså steg vi upp i ottan och begav oss till sjukhuset. Då vi kom fram ca klockan 8 var vi 9:e i kön, vi hade alltså garanterat att få skriva in oss på sjukhuset. De som kommit först hade varit på plats redan efter halv 7! Sedan skulle man förstås beakta att ifall förlossningen skulle komma att sätta igång på en dag då sjukhuset redan var fullt så skulle man snällt komma att få föda någon annanstans.

Hos min gynekolog gjordes bara standarduppföljningen och för alla specialundersökningar fick vi remiss till förlossningssjukhuset. Först var det kub-testet, som ju alltså kollar risken för downs-syndrom. Sedan var det trippel-test som också det kollar riskfaktorer för downs samt för två andra sjukdomar (något med ryggmärgsbråck och något annat som jag inte minns). Vi fick senare veta att i tjeckisk lag är inte kub-testet ännu godkänt och att läkarna måste rekommendera att också göra trippel-testet. Ifall de inte gör det och kub-testet visat att det inte funnits risk för downs men barnet sedan trots allt föds med downs-syndrom så kan man stämma dem!

I vecka 20 gick vi sedan på det vanliga rutinultraljudet. På sjukhuset sade de dock att vi kom för tidigt – vi var där i vecka 19+3 men deras rutin var att göra detta test först efter vecka 20+0. De gjorde undersökningen och allt såg bra ut, men föreslog att vi skulle komma tillbaka tre veckor senare ändå. Vi sade ok, det är ju alltid trevligt att bli undersökt och se fostret så varför inte. Vi återvände alltså i vecka 22+3. Vid den undersökningen tyckte läkaren att jag hade lite mindre fostervatten än normalnivå så efter det fick vi komma på uppföljning varannan vecka fram till augusti. Vi blev alltså väldigt bekanta med sjukhuset och sprang där mest hela tiden. Tur nog så såg allt bra ut, barnet växte som det skulle, och det var bara uppföljning som gällde så att allt garanterat skulle gå bra.

I början av juli gick jag sista gången hos gynekologen, där man igen gått varannan vecka från ca 7:e månaden. Sedan blev man då ”omflyttad” till förlossningssjukhuset för den resterande graviditeten. Redan under det sista besöket hos gynekologen gjordes en ctg-kurva (kardiotokografi), alltså koll av fostrets puls i förhållande till livmoderns sammandragningar. På sjukhuset gjordes detta sedan också ett antal gånger under de sista tre veckorna av graviditeten, jag gick på ”monitor” som det kallades 4-5 gånger på grund av att det planerades in ett kejsarsnitt och de ville följa upp extra tätt och noggrant.

Ella hade fyra veckor innan beräknat datum inte ännu behagat svänga på sig och låg bekvämt med huvudet uppåt. På sjukhuset meddelade man alltså att vi planerades in för kejsarsnitt som skulle ske en vecka innan beräknat datum. Vi fick gå ett par gånger hos överläkaren för undersökning och information, fick ett extra ultraljud och som nämndes ett antal ”monitoreringar”. En massa papper skulle fyllas i och skrivas under och sedan skulle jag infinna mig på sjukhuset en dag innan det planerade snittet. Måndag 19:e augusti föddes hon sedan, jag var lokalbedövad och Petr var med under operationen. Operationsteamet skojade med mig och berömde mig, läkarna kom in och gjorde sitt jobb (de sade väl inte många ord utan koncentrerade sig på operationen och gick igen) och sedan kördes jag in på intensivavdelningen där jag sköttes under ett dygn innan jag fick åka upp till den vanliga avdelningen.

Jag tyckte att man här fick mycket bra vård under graviditeten. Det var uppföljningar hela tiden och också intressant att det gjordes ultraljud varje gång man gick hos gynekologen, alltså i början varannan vecka, sedan en gång i månaden och sedan igen varannan vecka. Dessutom fick vi ju en hel del extra UL i och med att vi behövde uppföljning på grund av fostervattnet – jag räknade att jag blev ”ultraljudad” på förlossningssjukhuset sammanlagt 10 gånger under graviditeten, därtill ännu alla gånger hos gynekologen. Det gjordes en massa olika tester hela tiden, men jag antar att det är samma test som görs i de flesta andra länder. På sjukhuset talade de flesta läkare på UL-avdelningen engelska, i samband med förlossningen var det endast en läkare (som undersökte mig dagen innan) och en sköterska (på risk-gravid-avdelningen dagen innan) som pratade engelska, men på något sätt klarade jag mig i alla fall. Tiden efter förlossningen kallas šesti-neděli, alltså ”6 söndagar” – sex veckor efter förlossningen skall man alltså gå till gynekologen igen för efterkoll.

Eftersom jag redan publicerade ett inlägg där det berättades en del om Ellas födelse och kejsarsnittet i sig var så hux-flux avklarat så blev det alltså ingen saftig förlossningsberättelse här.  Men kanske det intresserar någon att läsa om hur det är att vara gravid i ett annat land och jämföra med egna erfarenheter.



Ella och jag precis efter förlossningen.

Hej jag heter Ella

Hej, jag heter Ella Sofia Heczko.

27.8.2013

Jag föddes måndagen den 19.8.2013 kl. 8.40 på morgonen. Det var ingen vanlig förlossning utan jag fick komma till världen med kejsarsnitt eftersom jag inte hade vänt på mig i magen och då fick inte mamma föda normalt. Vi vet inte varför jag inte svängt mig, kanske för att mamma hade mindre fostervatten än det brukar vara och jag inte hade tillräckligt med plats för kullerbyttor. Nåja, ut kom jag i alla fall och det gick jättesnabbt. De skuffade på mammas mage så att jag skulle ta mig ut och så lyftes jag ut ur magen. En tant bredvid hejade på och berättade för mamma och pappa att nu kommer benen, rumpan, huvudet... och så var jag ute! Mamma tyckte att operationsteamet var super professionellt och det hela var ju över på ca 50 minuter. Jag skrek en del när jag kom ut men sedan lugnade jag mig. En sjuksköterska tog hand om mig, och kanske tog hon hand om pappa också – hon fick i alla fall påminna honom om att ta fram kameran och börja fota, så till sig var han. Sedan fick jag ligga en liten stund hos mamma, men hon skulle iväg till intensivvården efter operationen så jag fick komma upp på barnavdelningen.

Vid födseln vägde jag 3260 gram och var 50 cm lång. Mamma fick komma upp till den vanliga avdelningen dagen efter förlossningen och sedan stannade vi på sjukhuset till fredag så att vi fick återhämta oss och vänja oss lite vid det nya livet. Mamma måste ju också lära sig allt möjligt nytt om att ta hand om mig. Pappa, eller tatinek som jag kallar honom, fick komma och hälsa på oss på eftermiddagarna. Mamma klarade sig ganska bra under dagarna, trots att ingen talade något annat än tjeckiska. Jag försökte nog hjälpa till med översättning, men min tjeckiska var kanske inte ännu så tydlig så det gick nog inte så bra.

Det var skönt för oss alla att få komma hem och börja vänja oss vid varandra här hemma. Andra natten hemma skrek jag till klockan 3 på natten men annars har jag sovit väldigt bra på nätterna och vaknar bara en gång för amning. Mamma och pappa är glada för varje natt som går så bra som de gör just nu. Jag har nog lite svårt att somna på kvällarna, men det brukar sist och slutligen inte ta så länge innan jag somnar, bara man bär omkring på mig. De första veckorna hade pappa semester så då kunde vi vara alla tre tillsammans hela tiden. Jag sov mest på dagarna, ofta fick mina föräldrar till och med väcka mig så att jag skulle äta. Jag började öka i vikt igen efter att ha tappat lite i början (min lägsta vikt på sjukhuset var 2950 gram) och när jag var 2,5 vecka gammal hade jag kommit redan 100 gram över min födelsevikt och också blivit 53 cm lång.

När jag var 3 veckor gammal började pappa jobba igen och mamma är nu ensam hemma med mig på dagarna. Igen dag är sig den andra lik, säger hon. De första dagarna ville jag inte sova på dagen och hon fick bära och bära på mig. Nu har det blivit lite bättre, men det tar länge för mig att somna och man får inte ge upp. Går vi ut på promenad sover jag oftast gott i vagnen och nu har mamma också provat bärsele med mig här hemma och då sover jag gott tätt intill henne. Man behöver ju mycket närhet när man är såhär liten så det är mysigt att sova så nära henne. Ibland sover jag faktiskt också duktigt i sängen på dagarna och jag kan sova allt mellan 30 minuter och 2,5-3 timmar i sträck.

Mitt stora intresse är att äta och ofta kan jag ta en lång lunch, då jag också sover lite emellanåt, eller bara ligger och funderar lite. Mamma och pappa är mycket spända på vad jag nu väger, då det tycker att jag blivit så stor. De hade ju nästan inga kläder i storlek 50 i början, eftersom alla sagt åt dem att man inte behöver så små kläder, de skulle man använda bara nån vecka eller så. Men jag var ganska så liten och allt vi hade här hemma var för stort. Nu börjar jag snart kunna använda storlek 56, fast en del kläder är stora där också.

Imorgon blir jag en månad gammal. Mamma tycker att jag alltid har varit här och måste ibland påminna sig om att jag nog ändå är ganska liten ännu. Vi lär oss något nytt varje dag, mamma och pappa lär sig mer om att vara föräldrar och jag lär mig hur det är att vara människa.

PS. Mamma har tänkt skriva något om graviditeten och förlossningen här i Tjeckien, men hon har ju inte så mycket tid över så det blir ett senare projekt.