Svar: Skattefinansierat

Det kom en fråga efter det förra inlägget angående finansiering av alla undersökningar under graviditeten. Jag vet ju igen inte hur det är i andra länder, men här var det till största delen skattefinansierat. Hur mycket man själv betalar i slutändan beror mest på vilket förlossningssjukhus man väljer, eftersom de kan ha olika tilläggstjänster som man eventuellt betalar för. Kostnaderna för dessa varierar mycket mellan sjukhusen.

Jag betalade 80 kronor (motsvarar ca 3,20 euro) de två första gångerna hos gynekologen, och samma sak då jag gick på efterkontroll efter förlossningen. 30 kronor är en allmän expeditionsavgift som alltid betalas hos läkarna, 50 kronor var en "undersökningsavgift". Men detta var alltså bara de två första gångerna, sedan behövde man inte betala något mera under resten av graviditeten.

För sjukhusvistelsen betalade jag 100 kronor (4 euro) per dag, alltså 500 kronor sammanlagt, och det var typ för mat och sjukhuskläder. Det som kostade extra och kostade ganska mycket var att gå på förlossningsförberedande kurs samt att få ha sin partner närvarande vid förlossningen. Båda kostade 1500 kronor var (ca 60 euro) - man fick ett paketpris på 2750 kronor (250 kronor rabatt, heh) om båda gick på kursen. Här märker man att det alltså inte alltid är så vanligt att papporna är med vid förlossningen. Eller så var det åtminstone förut, det har nog också ändrats och de flesta pappor (partners) vill vara med. Men ledigt från jobbet får partnern enligt lag endast för att följa kvinnan till sjukhuset, sen skall man återvända till arbetsplatsen (Petrs chef är däremot så superb så hon såg till att han självklart fick lite ledigt för att vara med om förlossningen - och han var ju faktiskt på jobbet väldigt snabbt ändå eftersom vi hade kejsarsnitt tidigt på morgonen).

Hur som helst, det mesta var alltså skattefinansierat. Jag glömde ännu i förra inlägget att skriva att man under graviditeten dessutom gick på en läkarkontroll med EKG-check till sin vanliga läkare samt till tandläkaren. På grund av kejsarsnittet var jag dessutom tvungen att göra en extra läkarkontroll med typ 25 olika prover för att kolla att jag var ok för operationen. Ingen av dessa kontroller kostade heller något extra.

Vi betalar normal sjukförsäkring från våra löner, alltså på samma sätt som i till exempel Finland. Det finns dock inte bara ett sjukförsäkringsbolag (så som i Finland) utan man väljer själv bland de som finns. Men det är fråga om kommunal sjukförsäkring i alla fall. Ella är också sjukförsäkrad på samma sätt, vi har bara registrerat henne på samma bolag som vi själva.

En graviditet i Tjeckien

Som Ella lovade för en tid sedan så hade jag tänkt skriva om hur det var att vara gravid här i Tjeckien, om uppföljningen och vården. Jag har förstås inget att jämföra med, annat än vad bekanta i andra länder berättat, men i det stora hela tyckte jag att vården var väldigt bra och professionell och att man faktiskt följdes upp väldigt mycket jämfört med i andra länder. Tjeckien lär också ha väldigt låg spädbarnsdödlighet, vilket kanske är tack vare just den mycket noggranna uppföljningen av gravida kvinnor.

Då jag ”plussat” hemma, som det så fint heter, så blev det ju dags att försöka hitta en gynekolog. Tack vare en lista på jobbets intranet hittade jag en klinik där det fanns gynekologer som talade ganska bra engelska och fick en tid där genast. På första besöket gjordes en normal undersökning och sedan ultraljud, men det syntes inget på det och jag fick order om att komma tillbaka om två veckor så kunde de säga med säkerhet hur det såg ut. Eftersom det här var strax innan jul och jag gärna hade fått graviditeten bekräftad lite som en julklapp, så blev jag lite olycklig och snälla som de var så fick jag göra ett blodprov och ringa senare samma dag. Eftersom det var positivt så fick jag sedan komma tillbaka om två veckor hur som helst och då gjordes det igen ett ultraljud där man första gången fick se en liten prick (jag nickade ivrigt då gynekologen visade men i ärlighetens namn så kunde jag nog inte avgöra alls vad som syntes där på skärmen). I början av graviditeten gick jag hos gynekologen varannan vecka. Varje gång mättes blodtryck, jag vägdes och så gjordes en gynekologisk undersökning med ultraljud. Så småningom blev besöken till en gång i månaden, samma procedur varje gång. Och varje gång fick jag se på skärmen hur det lilla livet blev mer och mer verkligt och tydligt.

I vecka 14+0 skulle man anmäla sig på förlossningssjukhuset. Det var mycket viktigt att det var just på dagen 14+0 om man ville ha en plats på ett visst sjukhus. Det vi valde var ett av de populäraste, där också många utlänningar väljer att föda eftersom många läkare talar engelska, och det har en max-kapacitet på 360 förlossningar i månaden, 12 platser ”lösgörs” vid varje anmälningsdag. Alltså steg vi upp i ottan och begav oss till sjukhuset. Då vi kom fram ca klockan 8 var vi 9:e i kön, vi hade alltså garanterat att få skriva in oss på sjukhuset. De som kommit först hade varit på plats redan efter halv 7! Sedan skulle man förstås beakta att ifall förlossningen skulle komma att sätta igång på en dag då sjukhuset redan var fullt så skulle man snällt komma att få föda någon annanstans.

Hos min gynekolog gjordes bara standarduppföljningen och för alla specialundersökningar fick vi remiss till förlossningssjukhuset. Först var det kub-testet, som ju alltså kollar risken för downs-syndrom. Sedan var det trippel-test som också det kollar riskfaktorer för downs samt för två andra sjukdomar (något med ryggmärgsbråck och något annat som jag inte minns). Vi fick senare veta att i tjeckisk lag är inte kub-testet ännu godkänt och att läkarna måste rekommendera att också göra trippel-testet. Ifall de inte gör det och kub-testet visat att det inte funnits risk för downs men barnet sedan trots allt föds med downs-syndrom så kan man stämma dem!

I vecka 20 gick vi sedan på det vanliga rutinultraljudet. På sjukhuset sade de dock att vi kom för tidigt – vi var där i vecka 19+3 men deras rutin var att göra detta test först efter vecka 20+0. De gjorde undersökningen och allt såg bra ut, men föreslog att vi skulle komma tillbaka tre veckor senare ändå. Vi sade ok, det är ju alltid trevligt att bli undersökt och se fostret så varför inte. Vi återvände alltså i vecka 22+3. Vid den undersökningen tyckte läkaren att jag hade lite mindre fostervatten än normalnivå så efter det fick vi komma på uppföljning varannan vecka fram till augusti. Vi blev alltså väldigt bekanta med sjukhuset och sprang där mest hela tiden. Tur nog så såg allt bra ut, barnet växte som det skulle, och det var bara uppföljning som gällde så att allt garanterat skulle gå bra.

I början av juli gick jag sista gången hos gynekologen, där man igen gått varannan vecka från ca 7:e månaden. Sedan blev man då ”omflyttad” till förlossningssjukhuset för den resterande graviditeten. Redan under det sista besöket hos gynekologen gjordes en ctg-kurva (kardiotokografi), alltså koll av fostrets puls i förhållande till livmoderns sammandragningar. På sjukhuset gjordes detta sedan också ett antal gånger under de sista tre veckorna av graviditeten, jag gick på ”monitor” som det kallades 4-5 gånger på grund av att det planerades in ett kejsarsnitt och de ville följa upp extra tätt och noggrant.

Ella hade fyra veckor innan beräknat datum inte ännu behagat svänga på sig och låg bekvämt med huvudet uppåt. På sjukhuset meddelade man alltså att vi planerades in för kejsarsnitt som skulle ske en vecka innan beräknat datum. Vi fick gå ett par gånger hos överläkaren för undersökning och information, fick ett extra ultraljud och som nämndes ett antal ”monitoreringar”. En massa papper skulle fyllas i och skrivas under och sedan skulle jag infinna mig på sjukhuset en dag innan det planerade snittet. Måndag 19:e augusti föddes hon sedan, jag var lokalbedövad och Petr var med under operationen. Operationsteamet skojade med mig och berömde mig, läkarna kom in och gjorde sitt jobb (de sade väl inte många ord utan koncentrerade sig på operationen och gick igen) och sedan kördes jag in på intensivavdelningen där jag sköttes under ett dygn innan jag fick åka upp till den vanliga avdelningen.

Jag tyckte att man här fick mycket bra vård under graviditeten. Det var uppföljningar hela tiden och också intressant att det gjordes ultraljud varje gång man gick hos gynekologen, alltså i början varannan vecka, sedan en gång i månaden och sedan igen varannan vecka. Dessutom fick vi ju en hel del extra UL i och med att vi behövde uppföljning på grund av fostervattnet – jag räknade att jag blev ”ultraljudad” på förlossningssjukhuset sammanlagt 10 gånger under graviditeten, därtill ännu alla gånger hos gynekologen. Det gjordes en massa olika tester hela tiden, men jag antar att det är samma test som görs i de flesta andra länder. På sjukhuset talade de flesta läkare på UL-avdelningen engelska, i samband med förlossningen var det endast en läkare (som undersökte mig dagen innan) och en sköterska (på risk-gravid-avdelningen dagen innan) som pratade engelska, men på något sätt klarade jag mig i alla fall. Tiden efter förlossningen kallas šesti-neděli, alltså ”6 söndagar” – sex veckor efter förlossningen skall man alltså gå till gynekologen igen för efterkoll.

Eftersom jag redan publicerade ett inlägg där det berättades en del om Ellas födelse och kejsarsnittet i sig var så hux-flux avklarat så blev det alltså ingen saftig förlossningsberättelse här.  Men kanske det intresserar någon att läsa om hur det är att vara gravid i ett annat land och jämföra med egna erfarenheter.



Ella och jag precis efter förlossningen.

Hej jag heter Ella

Hej, jag heter Ella Sofia Heczko.

27.8.2013

Jag föddes måndagen den 19.8.2013 kl. 8.40 på morgonen. Det var ingen vanlig förlossning utan jag fick komma till världen med kejsarsnitt eftersom jag inte hade vänt på mig i magen och då fick inte mamma föda normalt. Vi vet inte varför jag inte svängt mig, kanske för att mamma hade mindre fostervatten än det brukar vara och jag inte hade tillräckligt med plats för kullerbyttor. Nåja, ut kom jag i alla fall och det gick jättesnabbt. De skuffade på mammas mage så att jag skulle ta mig ut och så lyftes jag ut ur magen. En tant bredvid hejade på och berättade för mamma och pappa att nu kommer benen, rumpan, huvudet... och så var jag ute! Mamma tyckte att operationsteamet var super professionellt och det hela var ju över på ca 50 minuter. Jag skrek en del när jag kom ut men sedan lugnade jag mig. En sjuksköterska tog hand om mig, och kanske tog hon hand om pappa också – hon fick i alla fall påminna honom om att ta fram kameran och börja fota, så till sig var han. Sedan fick jag ligga en liten stund hos mamma, men hon skulle iväg till intensivvården efter operationen så jag fick komma upp på barnavdelningen.

Vid födseln vägde jag 3260 gram och var 50 cm lång. Mamma fick komma upp till den vanliga avdelningen dagen efter förlossningen och sedan stannade vi på sjukhuset till fredag så att vi fick återhämta oss och vänja oss lite vid det nya livet. Mamma måste ju också lära sig allt möjligt nytt om att ta hand om mig. Pappa, eller tatinek som jag kallar honom, fick komma och hälsa på oss på eftermiddagarna. Mamma klarade sig ganska bra under dagarna, trots att ingen talade något annat än tjeckiska. Jag försökte nog hjälpa till med översättning, men min tjeckiska var kanske inte ännu så tydlig så det gick nog inte så bra.

Det var skönt för oss alla att få komma hem och börja vänja oss vid varandra här hemma. Andra natten hemma skrek jag till klockan 3 på natten men annars har jag sovit väldigt bra på nätterna och vaknar bara en gång för amning. Mamma och pappa är glada för varje natt som går så bra som de gör just nu. Jag har nog lite svårt att somna på kvällarna, men det brukar sist och slutligen inte ta så länge innan jag somnar, bara man bär omkring på mig. De första veckorna hade pappa semester så då kunde vi vara alla tre tillsammans hela tiden. Jag sov mest på dagarna, ofta fick mina föräldrar till och med väcka mig så att jag skulle äta. Jag började öka i vikt igen efter att ha tappat lite i början (min lägsta vikt på sjukhuset var 2950 gram) och när jag var 2,5 vecka gammal hade jag kommit redan 100 gram över min födelsevikt och också blivit 53 cm lång.

När jag var 3 veckor gammal började pappa jobba igen och mamma är nu ensam hemma med mig på dagarna. Igen dag är sig den andra lik, säger hon. De första dagarna ville jag inte sova på dagen och hon fick bära och bära på mig. Nu har det blivit lite bättre, men det tar länge för mig att somna och man får inte ge upp. Går vi ut på promenad sover jag oftast gott i vagnen och nu har mamma också provat bärsele med mig här hemma och då sover jag gott tätt intill henne. Man behöver ju mycket närhet när man är såhär liten så det är mysigt att sova så nära henne. Ibland sover jag faktiskt också duktigt i sängen på dagarna och jag kan sova allt mellan 30 minuter och 2,5-3 timmar i sträck.

Mitt stora intresse är att äta och ofta kan jag ta en lång lunch, då jag också sover lite emellanåt, eller bara ligger och funderar lite. Mamma och pappa är mycket spända på vad jag nu väger, då det tycker att jag blivit så stor. De hade ju nästan inga kläder i storlek 50 i början, eftersom alla sagt åt dem att man inte behöver så små kläder, de skulle man använda bara nån vecka eller så. Men jag var ganska så liten och allt vi hade här hemma var för stort. Nu börjar jag snart kunna använda storlek 56, fast en del kläder är stora där också.

Imorgon blir jag en månad gammal. Mamma tycker att jag alltid har varit här och måste ibland påminna sig om att jag nog ändå är ganska liten ännu. Vi lär oss något nytt varje dag, mamma och pappa lär sig mer om att vara föräldrar och jag lär mig hur det är att vara människa.

PS. Mamma har tänkt skriva något om graviditeten och förlossningen här i Tjeckien, men hon har ju inte så mycket tid över så det blir ett senare projekt.

Brrr...

...och nu är det alltså inte vädret, som tack och lov blivit svalare, som jag syftar på.
Vi är utan varmvatten en vecka! Huh, jag kan lova att det var lite svalt att ta en dusch i morse. Vi kokar vatten och blandar i ämbar för hårtvätt och imorgon har jag tänkt gå till frissan. Men annars försöker vi duscha i det som kommer ur kranen. Petr har härdat sig i några veckor och duschat med allt kallare vatten. Jag har faktiskt också duschat med ganska svalt vatten då vädret ju varit så fruktansvärt hett i alla fall, men det var nog ganska chock-kallt i morse i alla fall för mig. Det grundrepareras väl några rör någonstans, så det är bara att stå ut.

Artighet på bussen

Mina föräldrar är alltid så positivt överraskade av att folk här alltid stiger upp och ger dem (som äldre människor alltså) sittplats i spårvagn eller metron. Och det är faktiskt sant att det ofta är folk som automatiskt ser sig om ifall det kommer in någon äldre, handikappad eller gravid person och genast ger upp sin plats för denna. Nästa alltid, för riktigt alltid händer det ju inte. Det beror lite på när man åker, t.ex. i metron på morgonen ser man ibland att folk kastar en blick på ens mage och sen ser ut så där som att det tycker att de nog har rätt att sitta eftersom de ju ännu är trötta och på väg till jobbet.
Idag i spårvagnen när jag steg in var det en dam som helt tydligt såg mig, samma sak med en ung man som slängde en blick på mig och sen stirrade ut genom fönstret - båda tyckte nog att nån annan kunde stiga upp den här gången. Till slut var det en äldre man som steg upp och ursäktade sig hundra gånger för att han inte sett mig direkt och erbjöd mig sin plats (jag hoppades att den unga mannen framför honom åtminstone hörde hans ursäkter...). En gång var det en äldre dam som ganska tydligt siktade sig in på samma plats som jag i spårvagnen och jag erbjöd henne platsen - men direkt när hon såg min mage så brast hon ut i en massa ursäkter och förklarade att jag ju absolut skulle vara den som skulle sitta. Så stod vi nu och bollade lite fram och tillbaka, men tillslut satte jag mig ner i alla fall för hon insisterade.
Det roliga är ju alltså det att om folk inte genast har lagt märke till en men sen ser att man kanske behöver sitta, så ber det alltså en lång stund om ursäkt för att inte ha varit tillräckligt uppmärksamma. Jag brukar sen i och för sig tänka att jag ju själv kunde be om att få sitta om jag vill, men visst är det trevligt när folk ser att någon har svårt att röra sig eller har det tungt och automatiskt erbjuder en plats. I bussen här hos oss är det nog alltid någon som stiger upp och det är fint för busschaufförerna kör ibland lite väl häftigt för att man skall våga stå och inte vara rädd att flyga omkull eller få någons armbåge inkörd i magen. Jag minns också för nåt år sedan när jag erbjöd en äldre dam plats i metron. Hon tyckte att hon nog inte egentligen behövde sitta då hon bara skulle åka en hållplats men jag insisterade på det, och hon var sen så söt och sade att jag absolut skulle få tillbaka min plats genast när hon steg av eftersom jag var så snäll.
Hur som helst, trevligt med lite artighet i bussen i alla fall.

Kurorter

I Tjeckien finns många kurorter - jag föreställer mig alltid hur nån kejsare eller kejsarinna på Österrike-Ungern-tiden reste hit med hela sitt följe och semestrade i dessa städer. Också idag kan man hitta en mängd spa-anläggningar och dylika erbjudanden runt om i landet och det är nog något som man borde unna sig någon dag. En sommarlördag gjorde vi i alla fall en utflykt till den lilla staden Poděbrady öster om Prag. Från tåget klev man (nästan) rakt in i en park som sträckte sig upp mot centrum. Här kunde man strosa omkring, sätta sig på en bänk eller också smaka på helande vatten (fast vi sade hela tiden heligt vatten...) för 1 krona (= 4 cent) glaset.

Hoppas vattnet verkligen hade någon effekt, för gott smakade det i alla fall inte... rikt på mineraler förstås och det smakade otroligt mycket salt och järn! Huh!

Bättre smakade då de klassiska "oplatky" - stora runda, tunna kex med lite fyllning. Vi köpte mörk choklad, hallon-choklad, citron och nån till som jag redan glömt. De kostade hela 7 kronor styck... 

 

Staden ligger vid floden Labe, som när den flyter in i Tyskland byter namn till Elbe. Så när vi hade vår picknick vid flodstranden funderade vi bland annat på när vattnet som flöt förbi skulle nå Hamburg.

 

Jag lyckades i alla fall inte fota något annat i staden än Petr som häller upp ett glas vatten åt sig. Men en fin liten stad var det och en trevlig lördagsutflykt.



Interiör av skelettdelar

För några veckor sedan besökte vi den lilla staden Kutná hora som ligger ca 70 km öster om Prag. Staden är med på UNESCOS världsarvlista på grund av sin fina arkitektur bland annat från medeltiden. Under en lång tid var Kutná hora också centrum för silvergruvsindustri.

Staden är dessutom känd för något som kallas Benhuset i Sedlec (på tjeckiska kostnice Sedelec) som är ett litet katolskt kapell i stadsdelen Sedelec. Källarrummet till kapellet utsmyckas av konstfullt arrangerade ben från cirka 40 000 människor, ett så kallat ossauarium eller benhus.

Bakgrunden till detta var, enligt historien, att en abbot vid klostret i Sedelec sänts till det heliga landet under 1200-talet och tog med sig en kruka jord som han vid sin återkomst spred ut på kyrkogården. Därefter vallfärdade folk till Sedelec för att begrava sina anhöriga på en kyrkogård med helig jord från Golgata. Men det blev snart för trångt på kyrkogården, bland annat efter att digerdöden härjat. Därför byggdes ett källarrum i kapellet invid kyrkogården där skelettdelar från ca 40.000 människor uppbevarades. År 1870 fick en bildsnidare i uppdrag att få ordning på benhögarna och han gjorde imponerande, om än ganska makabra utsmyckningar av skelettdelarna. I vart och ett av kapellets hörn är benen upplagda i klockform. En stor sexarmad ljuskrona, som innehåller minst ett av skelettets alla ben, hänger i taket. Det finns också flera girlander och rosenkransar av dödskallar samt en komplett altartavla. (källa: Wikipedia)



Utsmyckningarna var faktiskt imponerande och man fascinerades av att någon kunde komma att tänka på att skapa sådana detaljer av skelettdelar. Dessutom funderade jag på vem som sköter städningen och dammar av allt detta!